Can you see me?

Sambassadeur ikväll.

Somebody give me a gun

Suttit och gråtit den senaste halvtimmen på väg att bryta ihop. Jag kan inte någonting mer om statistik än jag kunde för fem veckor sedan och kommer således att sitta klockan 08.00 på lördag som ett stort frågetecken på samma vis som jag nu sitter och bläddrar håglöst bland de hundratals papper med formler framför mig. Farväl kandidatexamen. Hundratusentals kronor kastade i sjön. Föreläsaren har varit som ett stort skämt, dement och med en pedagogisk kapacitet som en 2-åring och jag hade verkligen behövt en föreläsare som kunde förklara för jag förstår verkligen ingenting på egen hand. Det är som att jag skulle låna ett arabiskt lexikon på biblioteket och sedan sitta hemma och läsa igenom hela boken och sedan ha en tenta på det 5 veckor senare då jag förväntas kunna arabiska.

Nyårslöften inför 2008

Ja, det är lite tidigt kanske och jag hatar ju nyårslöften men here goes;

- Äta bättre och på regelbundna tider. Äta både lunch och middag.

- Röka mindre.

- Dricka mindre och mer sällan.

- Motionera mer... åtminstone gå ut och få lite frisk luft varje dag.

- Gå upp tidigare på morgnarna.

- Inte skjuta upp saker till sista sekunden.

Om jag skulle vara bekant till mig själv och läsa min blogg skulle jag tänka ett herrejävlar vad trist. Det låter hur tråkigt och präktigt som helst - fast det säger kanske mer om mig själv än om någon annan. För hur hilarious är det egentligen att sakta tyna bort och må allt sämre fysiskt och psykiskt eftersom jag kontinuerligt missköter min hälsa. Sex löften inför ett bättre och ljusare nytt år. Jag behöver den kommande månaden på mig för internalisering och mental förberedelse.

This heart is a stone

Jag är trött på att må illa, att sitta och frysa samtidigt som svetten dryper under armarna, att ögonen blir glansiga och börjar se suddigt så fort solen gått ner, att min hy faller sönder i flagor samtidigt som porerna sipprar olja, trött på mörker, trött på råkyla, trött på ensamhet, trött på enformighet och tystnad och stillasittande framför dataskärmen, trött på noll självdisciplin, trött på orklösheten... sade jag att jag är trött på det konstanta, molande illamåendet som bor i mitt mellangärde? Jag behöver semester. NU.

Your fractured life

t=m1-m2-(M1-M2)/√(s1^2/n1+s2^2/n2); så räknar man ut ett oberoende sampel när n1 <30 och/el n2<30, populationerna är normalfördelade och pop-varianser lika df=(n1-1)+ (n2-1). Beroende sampel med parvisa observationer när populationen är normalfördelad och df=n-1: t=d-D/Sd/√n.

GAAAH! Jag kunde lika gärna läsa hebreiska. Ingenting fastnar. Jag menar verkligen ingenting. Jag kan på min höjd gissa mig till saker i SPSS och dessvärre består förmodligen större delen av tentan av uträkningar för hand. Jag lägger mig snart ner på golvet och skriker.

Jag har gjort ett livsstilstest där jag hamnar i riskzonen på allt förutom på motion där jag är i varningszonen och på vikt där jag befinner mig i grönt fält (vilket är märkligt eftersom jag är underviktig och fyllde i att jag gärna ville väga mer, mitt BMI hamnade på 19; guess that's why.)

NOTE TO SELF

Härmed inleds min vita månad (den första sedan jag började nyttja alkohol men förhoppningsvis inte den sista). G som kom och överraskade mig med en kort visit igår fick min bag-in-box hemskickad med sig och nu är det dags att testa exakt hur långt det där alkoholproblemet sträcker sig.

- Det är inte okej att ligga på toalettgolvet med byxorna nere vid anklarna för att man var tvungen att kasta sig ner på golvet och kaskadspy när man sitter på toaletten och knappt ens hinner spola innan maginnehållet plaskar mot vattenytan och skvätter upp i ansiktet.

- Magsyra blandat med halvsmält mat som frustas upp genom näsan är fruktansvärt äckligt.

- Små partiklar av halvsmält mat indränkt i magsyra sitter gärna kvar någonstans bakom näsan/bak i svalget och vägrar försvinna. Det är inte trevligt.

- Att vakna upp och gråta för att man ser blixtar framför ögonen och det känns som om huvudet ska explodera är inte ett acceptabelt offer för att dricka och "ha kul".

- Att fräta sönder tänderna är inte okej.

- Att kallsvettas floder och inte kunna behålla varken vätska eller fast föda på över ett dygn resulterar i ojämn hjärtrytm som känns i hela kroppen och som du konstant hör dunkandes i huvudet. Efter ett tag blir du så svag att du resignerar och kroppen börjar domna bort - Inte okej.

- Att inte ens kunna svara i telefon när dina föräldrar ringer eller följa med på saker du bestämt för att du är bakis är inte okej.

- Att dricka tills du stupar eller tills det inte finns något kvar att dricka/krogen stänger och ingen vill ha efterfest är inte okej.

- Att ha minnesförluster på flera timmar är inte okej.

- När man super bara "för att" och gör det varje helg är det inte ens kul längre och när man dricker alkohol utan att det ens är kul är det enbart destruktivt - inte okej. Att dricka så mycket att man inte ens kommer ihåg kvällen är inte heller så kul.

- Att ligga bakom nerdragna persienner en hel helg med fint väder utan att ens kunna sitta upp är INTE OKEJ.

- Att gå ut för att ta någon öl och inte kunna sluta dricka är inte okej.

- Att köpa sprit i baren med kortet tills det stänger utan att man ens vet hur mycket man gjort av med är inte okej.

- Att gå ner i vikt och ha feber fram och tillbaka en månad som resultat av allt supande är inte okej.

- Att vara 24 och bete sig så oansvarigt är inte okej. Att förstöra sin kropp och psyke är inte okej.

- Att supa varje helg är inte okej. En vinare, två 6:or drinkar, två 6:or shots och fyra starköl är mycket om man är 1,73 och väger uppskattningsvis 56 kilo. Åtta stark på förfesten och sedan fortsätta dricka konstant på krogen är inte okej.

- Tänk på hur mycket man kan göra istället för de pengarna och framför allt all den tiden som nu går åt till att ligga och kräkas tarmarna ur sig och tro att man ska dö.

Röda faran et Idol

Vaknar 07.30-någonting av helvetisk...tarmvred?..magsår?...är det magen som gör uppror efter de senaste dagarnas tumult? Nej, det är givetvis perfect time för mens nu när jag repat mig lite, stapplar upp för att leta efter min divacup och tackar gud för att vanliga Ibuprofen hjälper mig i det här fallet, halvtimmen innan den kickade in var inte angenäm och jag tycker att jag har lidit tillräckligt de senaste dagarna.

En helt annan sak (på tal om finkultur i föregående inlägg ehe); hur i helvete kunde Daniel åka ur Idol i fredags? Hur kan Andreas vara kvar i semifinal?! Jo, jag vet att han kan sjunga men ju längre tiden går så står hans präktighet mig upp i halsen och hans totala oförmåga att ta in vad juryn säger var liksom charmig i början när han försvarade sitt uppträdande men nu blir det bara konstigt och enerverande, dansa på deras sätt, hallå?!(att han inte förstod Kishti var inte speciellt märkligt dock). I och för sig så är det nog det bästa för Daniels musikkarriär att åka ur nu, Andreas passar nog bättre i finalen, han vill ju bli folkkär och tar det som en komplimang att han är som en dansbandskung så han är nog helt okej med att bli styrd och bara stå där och rapa upp whatever he gets.
Så, detta var första och förmodligen sista gången jag nämner Idol i bloggen.

Nothing's impossible

Det är så mycket jag vill göra. Jag vill vara skönt intellektuell och spendera en torsdagskväll uppkrupen i soffan under en pläd, drickandes ekologiskt och nyttigt grönt thé läsandes en av alla dessa böcker jag aldrig införskaffar eller läser som till exempel Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, Maria Svelands Bitterfittan och Bögjävlar av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Jag vill vara en sådan där morgonmänniska som prenumererar på DN och går upp på morgonen för att dricka espresso och läsa i lugn och ro. Jag vill vara genuint intresserad av inredning och jag vill att min lägenhet ska vara smakfullt och spartanskt inredd i sekelskiftes slash retrostil. Det ska vara teak, textur, naturfärger, vitmålade trämöbler, zink och murgröna. Jag är intresserad av konst och allra helst ska jag ha svartvita- eller möjligtvis sepiatonade- fotografier som jag tagit själv med en utsökt känsla för komposition och ljus. Jag tycker om att uttrycka mig i skrift och skriver på regelbunden basis. Jag tar tag i mina studier och ser det som en investering i mig själv. Jag läser inte för att klara en tenta utan jag läser i bildningssyfte och för framtida bruk. Jag är intresserad av matlagning och tycker om att vara hemma och experimentera i det gröna köket, jag köper ofta tofu och linser och bönor och strävar efter en vegansk kosthållning. . .

. . .Oh well. Jag har i alla fall gått upp ur sängen idag och jag kan sitta upp kortare stunder utan att få illamåendeattacker och frossbrytningar. Jag har ätit resten av pizzan som var kvar sedan igår och den här gången har den stannat kvar i magen, jag har även kokat spaghetti och tinat upp quornfärssås ur frysen och ätit. Allt kvar i magen. Jag har legat i sängen och kollat på två pinsamt dåliga amerikanska, romantiska komedier.Jag har avslutat den här produktiva dagen med att ta mig utanför dörren och köpt massvis av lösgodis som jag nu till min mages förtret kastar i mig. It can only go upwards from here.

Never ever, ever never

Äter flingor nu. Hoppas på att få behålla dem den här gången. Har gjort några sådana misslyckade försök innan under dagen. Allting jag försökt pilla i mig har kontinuerligt kastats upp av magen, "nej tack vi kan inte smälta din mat nu för vi har fullt upp här nere att bryta ner gårdagens gifter som du inmundigade i kopiösa mänger trots att du fått feber...IGEN." Jag tror jag är kissnödig, för första gången på nästan 12 timmar tror jag, det måste vara ett bra tecken. Jag ska lura magen att behålla flingorna och mjölken genom att försöka somna och sedan sova mig igenom matsmältningsprocessen. God natt.

C'mon baby light my fire

Jag har alltid varit fascinerad och intresserad av genus, socialkonstruktivism, litteratur, filosofi och sexualitet mm. Fast jag har givetvis inte alltid haft belägg eller termer för mina tankar. En sak jag tyckt varit himla spännande är polyamori och relationsanarkism och även queerteorier i allmänhet. På sistone, eller ja, nu är jag väl snäll i min bedömning, snarare de senaste åren har mitt engagemang för saker och ting liksom svalnat. Jag hänger inte med längre, alls. Jag brinner inte längre på det viset jag gjorde förr, då när jag trodde att man kunde göra någon skillnad, att någon orkade läsa eller lyssna på vad man skrev och/eller sade, dessutom så finns det ju tusentals andra människor där ute som gör det så mycket bättre. Jag hinner inte läsa de där böckerna som man ska läsa för att hänga med i debatten, jag hinner inte läsa allas bloggar och insändare och artiklar. Jag hinner inte med att läsa någonting. Och så orkar jag inte.

Dessutom så är det ju ändå inte min grej det här med relationsanarkism t ex. Jag är skittorr, konform och monogam utav bara helvete och svartsjuk och tråkig. Fast å andra sidan är det väl inget större fel i det. Jag trodde nog bara inte att jag skulle sluta brinna vid den ringa åldern av 24 år. Och då menar jag inte att man måste vara intresserad av allt det jag nämnde ovan för att inte vara tråkig; som jag nu ser att det ser ut som (!). Of course menade jag inte att man måste vara poly för att vara engagerad och intressant, jag syftar nog mer till en övergripande förändring gällande allt möjligt som jag brunnit för förut.

Inte konstigt att man inte orkar engagera sig i frågor som sträcker sig utöver vad ska jag äta idag? och när hade jag tvättid? när allt är mörkt, rått och kallt in i märgen i och för sig.

Du är som bubblor i min mage

På ett bra sätt.

Time to pretend

- I kategorin saker jag inte vill göra men har gjort ändå: Tvätt, disk, matlagning, rengöring av kattlåda.

- Jag har en finne mellan ögonbrynen.

- Att inte kunna andas med näsan och att den bränner som om den läckte saltsyra ist. för snor har blivit vardag.

- Inatt sov jag 13 timmar.

- Jag åkte till campus enbart för att gå på sista föreläsningen. Jag förstod ingenting.

- Det var så mörkt och kallt när jag åkte hem att jag inte orkade handla.

- Jag stal en toalettrulle från campus och en från en toalett bredvid tvättstugan (?).

- Har nästan ingen mat hemma. Orkar fortfarande inte handla.

- Dessutom har jag bara drygt 100 kr.

- Åt pulvermos och en frostskadad majsschnitzel.

- Kände mig ensam och gick ner till handlar'n på hörnet för att köpa choklad och köpte toalettpapper och en halvdassig gurka.

- Varför gjorde jag det?

Jag har ingen mat... men nu har jag en gammal gurka i alla fall?

Den oknullade generationen

Surfar bloggar för att hålla sömnen borta. Jag är inte den som har synpunkter på vad och hur folk skriver och vad folk publicerar men när man kommer på bloggstim av 17-åriga flickor som systematiskt publicerar bilder på sig själva, nakna, rakade, skrevande, posande och som systematiskt i samband med det använder sig av så detaljerade redogörelser som möjligt av hur deras pubertetspojkar knullar dem i alla hål och hur extremt frigjorda och feministiska och medvetna och "know-it-all"-iga de är på endast det viset som 17-åringar kan; då blir jag...konfunderad. Jag var också 17 en gång och jag var, precis som nu, feminist men att manifestera det på det sättet skulle aldrig ha fallit mig in. Jag känner igen mig i teenage angstiga uttryck och citat. I själva desperationen. Men där tar det slut.

Tillhör jag, som Nina Lekander skriver i senaste numret av Bang, den oknullade generationen som tidig 80-talist? Bara för att jag har internaliserat otrohetsförbudet och lever i heterosexuellt, monogamt förhållande så ser jag inte mig själv som förslavad eller hjärntvättad men å andra sidan; använder jag mig inte av samma retorik då som använts i åratal om könsroller, och då tillhör argumenten mina antagonister? Nog tycker jag frågan om emancipation, sexualitet, jämställdhet och kärlek är mer komplex än så. Jag läser vidare och begrundar. Och återkommer.
När jag har tagit igen förlorad sömn.

The kids don't stand a chance

Ännu en helg har förflutit och min envisa förkylning till trots har jag hunnit med såväl socialt umgänge med vänner som jag inte träffat på länge, alkohol, vinylskivor, skratt och film. Icke att förglömma har jag hälsat på min saknade dubbelsäng och G.
Natten som gick var i stort sett sömnlös p g a helvetsförkylning och när klockan ringde 05.45 var jag allt annat än good morning sunshine. 2 h och 20 minuters åkande med kollektivtrafik och 6 h på campus, varav de 2 sista timmarna bestod av outsägligt tråkig föreläsning, har inte gjort mig ett dugg piggare eller gladare.
Har insett att tentan är om mindre än en vecka och det finns faktiskt inte en chans att jag klarar den om jag inte sitter och läser och räknar statistik dygnet runt fram tills dess. Betraktar mina sönderfrusna händer, torkar för tusende gången idag mina sönderskavda näsgångar med strävt toalettpapper, kämpar för att hålla mina svidande ögon öppna, svajar lätt framför dataskärmen... och inte fan blir det någon statistik idag heller.

Det är bara en sådan där dag

Jag ligger sömnlös ganska ofta, oftast bara någon halvtimme eller timme men man hinner tänka ganska många tankar i ett mörkt rum mitt i natten under den tiden. Drabbas ofta av en slags existentiell ångest där jag har långa monologer med mig själv om vem jag är och varför och hur och vad är det för mening und so weiter.

Jag har existentiell ångest ungefär 1 vecka i månaden, ibland mer ibland mindre, veckan därefter brukar jag mer hamna i djupare svackor där jag är övertygad om att alla avskyr mig och går omkring och känner mig allmänt malplacerad, sedan har jag värk och är allmänt grinig i nästan en vecka och sedan har jag ca en vecka där jag känner mig ganska tillfreds, oftast. Underbara cykel, månad ut och månad in är jag fångad och befinner mig hjälplös i hormoners grepp. Upp och ner, upp och ner.

Och så ligger jag och tänker på vad som är lycka. Är jag lycklig? Hur vet man det? Är människors normaltillstånd lycka och sedan blir man nedstämd ibland eller är man på status quo oftast och så ibland händer det något som lyfter upp en ett tag och man känner sig lycklig? Hur känner människor? Hinner ens människor tänka på sådant här eller är det bara jag? Är det kanske så att man inte är lycklig om man ställer frågan är jag lycklig? Då återkommer jag till en annan tes om att det endast är de som inte reflekterar över livet och som helt enkelt är för blanka och menlösa och ointressanta som kan gå omkring och känna lycka hela tiden? Intressant, medveten och smart= dömd till att vara olycklig?

Fast jag anser mig inte vara så mycket av det sistnämnda, ändå inget lyckorus i sikte. Fast, hur vet man? Hur vet man hur känslor ska kännas ö h t? Jag kan ju inte veta hur andra människor känner när de är ledsna eller glada, det är som att beskriva en färg för en person som varit blind sedan födseln. Hur kan man beskriva gladhet, det finns ju gradskillnader tänker jag. Och så tänker jag att det kanske bara är jag som har en slags upphöjd glorifierad bild av gladhet som härrör från barndomen; tänk 10 år och första dagen på sommarlovet och det är klarblå himmel och strålande sol. Tänk den frihetskänslan och lättheten och den totala lyckan. SÅ tänker jag att det är när man är glad.

Men så kan ju inte människor gå omkring och känna hela tiden? Fast någon gång borde man ju känna så tycker man, eller tog det slut där? Då när man blev äldre och inte var barn längre?
Jag tror det försvann för mig när jag var 12, kanske lite tidigare eller lite senare. Sedan dess har jag nog inte känt så, möjligtvis när jag är härligt berusad lite lagom sådär vid enstaka tillfällen. Är lycka i den formen förbehållen barn? Jag vet inte.
Jag går ju inte omkring och är olycklig hela tiden, men det känns kanske snarare som att jag ligger på mittenlinjen och sedan ibland sjunker ner på minus på y-axeln för att sedan återgå till 0, aldrig att jag får en peak riktigt sådär och om det skulle hända så är den väldigt kortvarig. Jag känner inte ens någon speciell känslostörtning när det händer någonting riktigt bra, jag kommer in på kurser jag sökt, fixat VG på svåra tentor, får lägenhetskontrakt, fixar äntligen körkort etc. Visst jag mår ju inte dåligt och lite upprymd kanske man blir...ett kort tag.

Och så tänker jag på självbild och utveckling och att jag inte kan identifiera mig med mig själv som jag har varit under tidsperioder i mitt liv, jag mår ofta dåligt när jag tänker på mig själv bakåt i tiden ö h t. Jag skulle ofta vilja börja om, radera, börja leva ett nytt jag som startar när jag är 20 år, eller 22 eller 23 eller 24. Kanske blir nästa år bättre? Kommer jag se tillbaka på mig själv om två år och förlika mig med den jag var då - troligtvis inte. Jag kommer ligga på min dödsbädd och se mitt liv i retrospekt och skämmas och vilja ha en omstart. Hur tragiskt är inte det? Hur förlikar sig människor med sig själva?
Det är inte konstigt att jag har svårigheter med att somna.

Idag har de satt upp en stor jävla gran på ett av torgen jag passerade med bussen. Och jag har fått hem sjutton olika reklamkuvert och brev om juklappar med tomtar på. Det är den 15 november. Man kan ju få dödsångest för mindre.

The view from the afternoon

De spelade Mary Onettes på Grey's Anatomy, det var oväntat, och trevligt. Annars intet nytt förutom att min förkylning har eskalerat, min näsa rinner konstant och jag kan inte låta bli att förundras och fråga mig för femtielfte gången i mitt liv; vart i helvete kommer allt snor ifrån och hur kan det återbildas nytt så förbannat fort?

Kukbett, förkylning & statistik

Det kunde ju vara värre, när det gäller saker man gör i fyllan och villan och vad man glömmer bort. Jag använder jämt andra människors missöden som referensram, för att få mig själv att framstå som bättre inför mig själv. Ain't we all.
Hoppar över föreläsningar idag för att läsa ikapp statistik hemma. Läst har jag gjort men det är tveksamt om jag blivit något klokare. Innan har jag haft svårt att ta mig för någonting p.g.a. järnbrist, allmän trötthet och nedstämdhet orsakad av mörker och kyla och nu har jag dessutom åkt på den där förkylningen som varit nära att bryta ut i flera veckor. Jag hade feber förrförra veckan men lyckades undslippa vidare sjukdom mirakulöst, dessvärre var väl det där med att ligga och kräkas galla ett dygn ingen höjdare för immunförsvaret så nu får jag betala med svidande och rinnande näsa och frusna och värkande leder.
Just när man inte trodde man kunde bli mindre pepp. Men det kunde varit värre - försöker febrilt uppbåda lite positiv energi ety placebo is teh shit.
Nu; återvända till sängen med statistikboken och läsa om normalfördelning, urvalsramar, skalnivåer, z-test, sigma och konfidensintervall.

ego x 100

Jag kopierar Zoe och kör en egolista såhär på kvällskvisten.

1. Jag har araknofobi

2. Jag tycker generellt sett inte om människor

3. Jag har svårt att visa empati

4. Jag pratar mycket och ofta

5. Jag lyssnar på musik nästan dygnet runt

6. Jag tror oftast att jag är lyckligast när jag dricker

7. Jag har inte haft en vit månad sedan jag var 15-16 år

8. Jag röker för mycket

9. Jag väntar på att mitt riktiga liv ska börja

10. Jag har nästan alltid mina persienner nerdragna

11. Jag förlorade min oskuld till en annan oskuld

12. Jag har tappat räkningen på hur många konserter jag varit på

13. Jag har hånglat med uppskattningsvis 100 pers

14. Jag har extremt höga krav på mig själv

15. Jag har en skev självbild

16. Jag har lätt telefonfobi men har jobbat inom TM två ggr

17. Jag tycker om akademiskt ordbajs

18. Jag blir nästan alltid äckligt bakfull

19. Jag mår ibland illa när någon tar på mig

20. Jag är en av alla dem som glorifierar sin barndom

21. Jag mår dåligt när jag tänker på min tonårstid

22. Jag har fått akupunktur

23. Jag har gått i terapi

25. Jag åt SSRI-preparat alldeles för länge

26. Jag är självdestruktiv

27. Jag har en ganska problematisk relation till min familj

28. Jag känner inte min lillasyster

29. Jag känner inte min halvbror eller hans familj

30. Jag har blivit bedragen

31. Jag har brukat droger

32. Jag ser mig själv som queer

33. Jag har röstat på MP i de senaste 2 valen.

34. Jag har svårt att släppa saker

35. Jag har varit semivegetarian minus kyckling i 8 år och lakto-ovo vegetarian i 3 eller 4 år

35. Jag har inlägg i skorna pga 15 resp. 20 graders pronation

36. Jag fick inte läsa KP när jag var liten

37. Jag har hittat en porrfilm som tillhörde mina föräldrar

38. Jag äger sexleksaker

39. Jag hånglade med mina vänner när jag var liten

40. Jag har varit i slagsmål

41. Jag har mer eller mindre aktivt deltagit i psykisk mobbing i mellanstadiet

42. Jag har brutit kontakten med en dåvarande bästa vän

43. Jag har en labret som jag gjorde när jag var 18; min mamma grät då

44. Jag kan spela tvärflöjt

45. Jag har kunnat och kan kanske fortfarande spela Månskenssonaten och Für Elise på piano

46. Jag har lätt för att lära mig saker utantill

47. Jag kan jonglera

48. Jag tycker oftast att jag är ful

49. Jag är hårig

50. Jag tål inte syntetiska hormoner

51. Jag har fått sparken

52. Jag är beroende av internet

53. Jag är i ett förhållande med min själsfrände

54. Jag funderar ständigt över vad som är att vara vuxen och om någon någonsin blir vuxen och i så fall hur och varför

55. Jag tycker om skönlitteratur och älskar att köpa inbundna böcker

56. Jag har bott i 5 olika lägenheter sedan jag flyttade hemifrån

57. Jag sparkade min mamma i ryggen genom bilsätet när jag var 6 år och bröt av misstag av muskeln i knät när hon gick ut. Därigenom fick jag 18 stygn på insidan av vänster vad

58. Jag ville bli sjuksköterska när jag var liten

59. Jag målade mycket när jag var liten. Folk sa att jag hade talang

60. Jag sjöng jämt när jag var yngre

61. Jag är uppvuxen med båt. Min båt sprängdes

62. När jag var liten blev jag utelåst med flit

63. Jag har blivit utkastad ur en bil

64. I lågstadiet blev jag extralärare för jag kunde redan läsa och jag hade alla rätt på rättstavningen.

65. Jag fick nästan bara räkna matte på mellanstadiet för jag var så uppkäftig

66. Min mamma sydde mina kläder ända tills mellanstadiet någon gång

67. Jag visste inte vad märkeskläder var innan jag började högstadiet

68. Jag har överdoserat tabletter

69. Jag har åkt ambulans

70. Jag har en jättefin mormor

71. Jag tog körkort i somras

71. Jag har läst 1 år på komvux

72. Jag har åkt motorcykel på Cypern och fått brännskador på benet

73. Jag har 2 katter

74. Jag gråter ofta till film men har svårt att känna känslor i verkligheten

75. Jag har väldigt livlig fantasi

76. Jag har varit uppe i WTC

77. Jag tävlade i boule när jag var yngre

78. Jag är uppvuxen på landet

79. Jag flyttade hemifrån när jag var 17

80. Jag har inte varit på festival sedan 2003

81. Jag är både döpt och konfimerad

82. Jag har volontärarbetat i Egypten

83. Jag borde kunna 4 språk men kan bara svenska och engelska. Franskan och spanskan är nästan bortglömda

84. Jag hade ganska många IG på gymnasiet

85. Jag har skolkat

86. Jag har stulit

87. Min första musikkärlek var Placebo

88. Jag är feminist

89. Jag är nattmänniska

90. Jag hade en kanin när jag var liten som hette Ludde. Han blev sjuk och när jag kom hem en dag hade mina föräldrar avlivat honom

91. Jag tycker om att resa

92. Jag har besökt 3 världsdelar och ett tjugotal länder

93. Jag har dykt i Röda Havet

94. Jag har kräkts efter dykning i Röda Havet eftersom jag har för trång örontrumpet

95. Jag har aldrig varit på en begravning

96. Nästan alla i min släkt har haft cancer

97. Jag tror att frågan är vilken sorts cancer man kommer få snarare än om

98. Jag har dålig självdisciplin

99. Jag har ett fåtal nära vänner och många bekanta

100. Jag är dålig på att hålla kontakten

Du & jag mot världen

I repris.

Vi är en natt med en tyst minut
en turkisk film med lyckligt slut
Vi är en båt som slipper kryss
en punkt på din hals jag aldrig kysst

du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?

Vi är ett virus i en statistik
en sensation utan publik
Vi är ett tåg utan nån räls
som åker liksom hur som helst

du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?

var inte misstänksam
för vi kan nåt som ingen kan
ibland så når man ända fram

du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?

several thousands years of talking nonsense

Bakfull idag också. Lätt illamående, ont i magen, molande huvudvärk och grav bakfylleångest. De dagar jag mår alltför dåligt dagen efter så kommer alltid ångesten dag 2 eftersom det enda som prioriteras dag 1 är att överleva. Ångest över att jag dricker för mycket, spyr för mycket, glömmer för mycket, tycker inte om tanken att andra människor vet mer om mig själv än jag själv. Har ingen kontroll. Tappar verklighetsförankring. Allting blir lidande. Klockan är snart 18.00 och jag har inte fått grepp om tillvaron än. Har duschat bort det äckliga från igår i alla fall. Kokar spaghetti. Det var det här med statistiken också ja...

Dancing behind my eyelids

Nu har jag stigit upp ur sängen . För första gången sedan jag lade mig där någon gång vid 04.30-tiden natten till söndagen, om man bortser från de turer till toaletten fram och tillbaka där jag kräkts tarmarna ur mig. Yes, jag har gjort det igen. Det var relativt länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur det kändes att hänga över toalettstolen och hosta upp galla ur näsan för att sedan darrigt återvända genomdränkt av iskall, sur svett till sängen med blixtrande huvudvärk. Framåt kvällen kunde jag behålla vatten och jag pillade i mig små bitar pizza som G delat upp åt mig. Sedan har jag sovit, och sovit, och sovit. Givetvis handlar det om den lömska alkoholen. Jag kan inte nöja mig med fem öl, eller sex, eller sju, eller åtta eller tio, jag ska dessutom dricka hiskeligt dyra och starka drinkar ovanpå det. Och när en av de som jag var där med fick in en stor skål fylld med is, Red Bull och en sjuttis Koskenkorva var jag inte sen att ta för mig. Därefter är det svart, med undantag för ett fåtal diffusa minnen som hänger och svävar liksom, ingen kontext någonstans. Vad jag vet är att en de jag var där med var inblandad i något bråk och att det blev polissak av det, vi kallar honom X, och att det grundade sig i att X skulle försvara mig på något vis. Problemet är väl att jag inte befann mig i en situation där jag behövde bli räddad. Det som är obehagligt är att X uppfattade det så eftersom jag tydligen blev antastad och hade "händer överallt", nog för att jag inte kommer ihåg allt i efterhand men jag är tämligen övertygad om att jag skulle ha reagerat på situationen om det skulle sagts eller gjort något olämpligt. Jag hade gått därifrån om jag hade blivit tafsad på, been there, done that. Obehagligt är det i vilket fall. Framför allt för att jag inte har några klara minnen av det i efterhand och jag kan inte komma på någon annan anledning till att det känns obehagligt än att jag någonstans måste fråga mig själv; kan det ha hänt? kan det vara så? Men jag kommer alltid fram till att det omöjligtvis kan ha varit så och att det helt enkelt handlar om en olycklig missuppfattning i fyllan och villan. Nåväl here goes, jag hade av en slump träffat min f.d. chef vid Black Jack-bordet (Ja, varför jag satt där större delen av kvällen har jag ingen aning om, ett bevis på hur packad jag var om något) och när vi och hans kompis (och tillika en av mina överordnade på samma företag) gick förbi baren så är det enda jag kommer ihåg att X bryter ur folkmassan vid baren, situationen blev typ muckig tror jag och jag kommer ihåg att jag sa en mening (fast det är liksom suddigt); "jag känner honom" (refererar till X tror jag), next thing I know står jag utanför med de här två killarna, jag kan ha frågat vakten "är jag också utslängd?" och fått ett nekande svar. Jag har för mig att jag följer dem en bit och kan eventuellt ha bett om ursäkt för att de blivit utslängda, jag fattade inte varför, och återvänder sedan in till stället jag kom ifrån och gör gud vet vad. Jag och G kommer därifrån när det stänger i alla fall och sedan köper vi mat som jag inte äter och går hemåt. Kommer ihåg att vi kom hem och SMS och sedan måste jag gått och lagt mig. Och ja, nästkommande dygn ägnas åt att förbanna min existens och ligga och gny att jag kommer att döööö, den här gången så dör jag, NU DÖR JAG! När kommer jag sluta plåga mig själv på det här viset?
Jag vill bara återvända till sängen men känner mig manad att ta en dusch och byta lakan och städa upp innan det utmynnar i sanitär olägenhet. Sedan blir det statistikplugg, vare sig jag vill eller inte.

Nostalgi och fitthår

Istället för att plugga har jag idag fördjupat mig lite i nostalgins härliga avgrunder och botaniserat lite i vad 80-talister minns från uppväxten. Det är inte utan att det kniper i hjärtat när man tänker på det. Det var luktsuddigum, jazzbyxor, Fruit of the loom-tröjor, Amigadatorer med MS-DOS där man febrilt satt och försökte komma in på Larry genom att svara på frågor för att bevisa att man var 21, samla på kapsyler, servetter, underlägg, glasspinnar, tablettaskar, frimärken os v i all evighet. Det var brevvänner och kedjebrev och thésvamp. Det var Roxette, Ace of Base, Backstreet Boys, Paradisio och Aqua. Det var mellanstadiedisco med Bryan Adams, Elton John och Celine Dion, USA-sockar, tights och sprayad snedlugg. Det var bygga kojor, leka ryska posten, hemliga klubbar och pussleken och hoppa kråka på rasten. Det var inspelning från radion på kassettband och Bolibompa klockan 18. Det var Berts dagbok och det var Täppas, Trasdockorna, Ika i rutan, Boktipset, Björnes magasin, Hajk, Pippi Pelikan, Joelbitar, Bullen, Inspector Gadget, Barbapappa, Babar, Mumin, Lillstrumpa och syster yster, Disneydags, Voxpop pch Pingu. Och vilken 80-talist hade inte MacGyver som sin första kärlek? Jag spelade in introt med min kassettbandspelare från TV:n och lyssnade på det om och om igen.
Eftersom Bolibompa var det enda barnprogram som fanns att tillgå grep vi efter halmstrån, lillebror och jag, för att få vara uppe lite längre. Linus på linjen, Anslagstavlan och den där vinjetten när solen gick upp och ner räknades som barnprogram för "det var ju tecknat".

Har tittat lite YouTube-klipp och frossat i gamla barnprogram och vinjetter från SVT och sprang på en helt hysterisk kul klassiker. Luuk som fitthår. Need I say more.

Självdisciplin

Jag kommer aldrig klara den här kursen om jag inte börjar plugga innerligt omgående och klarar jag inte den här kursen så klarar jag inte B-uppsatsen och kommer dessutom inte in på kurserna jag sökt i vår. Trots detta är jag mer benägen att skära av mig pulsådern än att öppna boken.

Bang head against wall

Jag hatar mig själv. Har idag varit och köpt det där dataprogrammet till statistiken och satte mig nyss och skulle installera skiten. Det är med en mssa olika authorization-koder som är numrerade #1, #2 o s v, ingen jäkla aning om vilken man ska använda. Vad jag antar är i alla fall att jag ska använda någon av dem som tillhör version 14 eftersom det är just version 14 jag har men jag knappar gladeligen in authorizationkod #1 för version 15 för Windows. Just när jag gjort detta insåg jag mitt fatala misstag men för sent, det enda som återstod var att klicka Finish. Så nu är mitt dataprogram licensierat till helt fel sak. Jag fattar ingenting, det fungerade ju ändå? Man tycker att det inte borde kunna gå att genomföra om det är helt fel men icke. Så nu sitter jag här med ett färdiginstallerat program som säkerligen kommer sluta fungera efter trial-perioden på 14 dagar. Den gäller dock från första gången man öppnar programmet så nu vågar jag inte öppna programmet utan måste vänta tills jag kan fråga min föreläsare om hjälp på nästa datalabb. 100:- spänn åt helvete och ett program jag inte kan använda. Varför, varför, VARFÖR?

Eftertanke

En minut senare efter att ha betraktat dagens inlägg:

Definitivt någon slags hormonrubbning à la pre-PMS. Serotoninhalterna pendlar hej vilt och ger galet schizofrent intryck.

Start a war

Drabbas av hårt mindervärdeskomplex. Vet inte om det är hela det här nya formatet på bloggen, den nya domänen, det nya namnet eller om det bara inte riktigt längre är samma sak. Inga tankar eller ord är intressanta längre. Allt faller platt och känns pinsamt och opersonligt. Ord kommer inte spontant. Allt jag skriver är trivialt och trist och jag kunde lika gärna vara 13 år och försöka leka vuxen. Förmodligen är det ingenting, det är nog bara en acklimatiseringsfråga - en övergångsfas. Eller så är det bara att klockan är halv ett och jag lider av sömnbrist, hunger och möjlig hormonrubbning.

Fuck off

Jag blir så less på att det aldrig är något som fungerar. All jäkla byråkrati och myndigheter krånglar jämt till det, jag orkar knappt tänka på hur mycket skit det blir med allt jämt. Jag vet inte om det är jag som är olycksdrabbad och otursförföljd rent allmänt men jag har haft så mycket strul så jag börjar tro att jag är något slags soicalt experiment. If that's the case så får någon gärna träda fram nu för det här är inte kul längre.
A-kassan som ska vara till för folket har blivit någon slags kassako som ska suga ut människor som inte har något som helst behov av den eller kan dra någon nytta av den ö h t. Jag blir gråtfärdig. Efter nästan ett års krånglande fram och tillbaka står jag fortfarande på punkt ett men med ett krav på att betala över 1000:- med inbetalningskort som inte existerar. FAN! FAN! Jag orkar inte mer nu. Vet inte vad jag ska göra. Ska det vara så här?

Oh yes

VG på tentan! Happy times!

Against the tide

Idag var en dag jag tänkte ta tag i saker och ting. Kände mig enormt driftig och gick upp i god tid för att duscha, byta musik på MP3-spelaren, äta frukost och annat som inte brukar hinnas med, tog en uppfriskande tur till universitet på cykel i god tid för att hinna köpa kaffe. Uppenbarligen var alla andra också i god tid för att köpa kaffe för kön var oändlig. Inget kaffe idag heller. Den uppfriskande cykelturen resulterade i huvudvärk.
Tillbringade större delen av morgonen att leta efter kvitton eftersom jag planerat att köpa ett dataprogram efter föreläsningen och jag har 2 tillgodokvitton à 25:- på butiken på campus där det finns. Hittade inte kvittot som jag fick för ett par veckor sedan trots genomgång av alla kvitton i plånboken, hittade dock det som jag haft sedan september 06 och diverse andra kvitton som var 1-2 år gamla. Märkligt.
Cyklar i alla fall iväg och ska köpa det där programmet bara för att bli informerad om att det är slut, fick beställa det och hämta det nästa vecka. Cyklar hemåt och beslutar mig för att ta ett besök på vårdcentralen som skjutits upp i nästan en månad. Väl där informeras jag om att det är stängt just idag p g a någon slags interntutbildning. Vad är det här?!

Nu; disk, matlagning och annat nödvändigt.

Resumé en måndag som egentligen är onsdag

Arcade Fire var fruktansvärt bra precis som alltid även om det ljudmässigt var mycket, mycket bättre på Cirkus, men det är ju knappast Arcade Fire's fel utan Annexet som tydligen är småkänd för att vara en crappy arena i det avseendet. Annars var det underbart att lämna allt och åka till Sthlm en trist novembermåndag för att gå på ett av världens bästa band. Öl, irish coffee och gott sällskap, kan inte bli mycket bättre. Stod i princip längst fram fast i ena utkanten den här gången, stor skillnad från förra gången men det går inte att säga att någon av konserterna var bättre än den andra. Första gången är ju alltid första gången förstås och det var nog faktiskt en mer euforisk upplevelse sist på ett vis. Jag upplevde publiken som lite tristare den här gången men det kan bero på min synvinkel och på arenans planlösning, det var ju inte lika intimt som på Cirkus. Låtmässigt så är jag mer än nöjd, en och en halv timme där de levererade låt efter låt som förvandlade Annexet till något annat och alla som var där till någon annan. Arcade Fire kan konsten att förvandla en konsert till något mer än en konsert, på ett härligt paradoxalt sätt så blir det en slags, nästan, religiös upplevelse. När de spelade My body is a cage var känslan fulländad, särskilt eftersom låten hade ett speciellt affektivt värde för i synnerhet en av mina vänner som var där. Neighborhood #3 (Power Out), Wake up, Neighborhood #1 (Tunnels), Intervention, Rebellion (Lies) och Haiti var sjukt bra, ja, liksom alla andra. Det enda som var stack ut lite var låten från EP:n som man märkte att publiken inte riktigt hade full koll på vilket resulterade i att den föll lite platt. Men det är nästan så man skulle behövt några fler sådana för när det blev dags för extranummer så var man helt utpumpad, såväl mentalt som fysiskt. Svetten lackade och det fanns inget syre kvar i lokalen, dags för besvikelse no. 2 gällande Annexet; det är menat att hela publiken ska ut på samma ställe. Jag vet inte hur många som var där men det var några tusen svettiga kroppar som skulle slussas ut genom en öppning på några meter.

Väl ute så tog vi tunnelbanan till söder och satte oss för att ta en öl eller två på Kellys som blev fyra-fem plus någon shot. Att vakna upp på vandrarhemmet efter några timmars sömn var inte jätteangenämt men jag och G gick ändå upp och köpte frukost, det gick ju fint det här tänkte jag och kände mig faktiskt helt okej, tills jag insåg att jag fortfarande var full. Vägen hem var lite smärtsam men den gick som tur var snabbt.
Gårdagen spenderades mestadels i sängen vilket inte var helt otrevligt. Allt det här har fått mig att tappa grepp om tid och rum och jag är helt veckovill och vet inte riktigt vad det är för dag. Måndag kändes som fredag och igår kändes som söndag och idag, onsdag känns som en måndag.




Arcade Fire - Power Out



Idag har varit en dag i förvirringens tecken. Förmodligen p g a min bristande tidsuppfattning. Vaknade och var frusen och trött med igensvullna ögonlock, vinklade upp persiennerna för att upptäcka att det ösregnar och är 1-2 grader kallt. Beslutar mig snabbt för att ta bussen istället för att cykla, hoppar duschen och försöker tupera till mitt hår lite som står rakt ut åt alla håll sedan jag sovit med blött hår. Tar paraply och vandrar mot busshållplatsen i god tid för att hinna köpa cigg på vägen, upptäcker att affären är stängd trots att den egentligen ska vara öppen. Upptäcker sedan att det inte kommer någon buss, de verkar ha omdirigerat på något vis och jag får vänta i över 10 minuter innan en buss dyker upp som först passerar mig och stannar först efter busshållplatsen. Kommer lite för sent till datalabben, utan att ha hunnit köpa cigg eller kaffe. Föreläsaren hoppar över rasten; great.
Efter lektionen sätter vi oss i en datasal för att göra en inlämningsuppgift, för att göra den måste man ha tillgång till en CD-ROM-skiva som ingick i köpet av den fruktansvärt dyra och fruktansvärt tråkiga kvantmetod-boken.
Skyndar oss att göra klart då vi båda är allmänt griniga och trötta och vill hem, sitter och trilskas lite med SPSS men mailar sedan in det som det är utan större eftertänksamhet då vi båda vill med bussen vid 14-tiden.
Väntar på bussen i kylan och regnet och skickar sedan SMS-biljetten, stiger på bussen, åker 5 minuter och sedan slår det mig helt plötsligt att jag har glömt min skiva i datorn. FAN! Förbannar mig själv, hatar mig själv, hoppar av närmsta busshållplats. Det ironiska är att jag alldeles innan vi skyndade iväg sa lite skämtsamt att "nu får jag inte glömma skivan i, det vore ju döden liksom..." Vad är det för fel liksom?! Väntar i regnet och blåsten på buss i motsatt riktning som kan ta en tillbaka till universitetet. 9 minuters väntetid i kylan i sällskap med dampiga mellanstadie-kids. Väl tillbaka där jag för tjugo minuter sedan sedan steg på bussen ber jag till gud om att skivan ska vara kvar och halvspringer tillbaka till datasalen. Hämta skivan, gå tillbaka till busshållplatsen, stå och vänta i kylan i ytterligare 10-15 minuter.
Går på bussen, beräknar tiden och ser att jag förmodligen kan åka på SMS-biljetten hela vägen hem ändå. Den gäller i 70 minuter och min biljett går ut 15.21. Väl påstigen på bussen är klockan kanske 14.50. Jag borde vara framme på resecentrum med gott om tid för att kunna hoppa av och ladda mitt värdekort (som var min initiala plan innan allt strul med skivan) och sedan hoppa på en buss hem innan SMS-biljetten går ut.
Givetvis gick jag händelserna i förväg, jag räknade inte med att det skulle stå 25 personer på nästa hållplats med massa packning som alla ska betala biljetten kontant (!). Tack vare detta blir bussen över 5 minuter försenad och när jag väl är på resecentrum går bussen jag ska med om 3 minuter. Det är 2 personer framför mig i kön, jag ser bussen stå utanför genom glasväggen. Ung kvinna som verkar totalt omedveten om att människor har bråttom och ska med bussar och tåg ska ha "något slags värdekort...eller var det periodkort...nä, men alltså jag ska åka iväg imorgon och mummel...hm, vad är bäst dådå? Alltså gäller det från nu eller...jaha...vad kostar det då? Jamen, mm men då tar jag ett sådant då, eller ja.....men jo det gör jag....JAHA, ska man visa leg när man betalar med kort också?" Nu är det inte ens en minut tills bussen går. Två småbarn ska köpa kort före mig. Hej då bussen.
Jag får vänta 10 minuter på nästa buss. Suck. Men för en gång skull den här helvetesdagen så har jag lite tur, bussen kommer några minuter tidigare och jag kan gå på bussen och visa upp min SMS-biljett kl. 15.22 och får gå ombord.



Nu har jag kommit hem. Värmt mat, ätit, tittat lite på TV och skrivit det här. Klockan är snart 18.00. Det är de här få timmarna på kvällen som ska användas till att läsa de hundratals sidor i boken jag ligger efter med och diska och städa. Mörkret och kylan har en bedövande verkan på mig ty jag orkar inte ta mig för någonting. Jag tänker nog på min höjd diska lite enbart för att värma mina iskalla och sargade händer samt lägga mig och vila lite inför ytterligare en spännande dag på universitetet med datalabb och bussresor och allt vad det innebär.

Wake up

Ska ange problemområde, syfte, eventuella avgränsningar, urvalsmetod, undersökningsgrupp, hypoteser, ange variabler, operationalisera variabler.
Känns opepp.
Vill åka till Stockholm direkt, inte mellanlanda på uni. för att redovisa halvdiffus b-uppsatsenkät.
Sömnbristsvid i ögonen trots att jag inte rimligtvis kan lida av sömnbrist. Möjligtvis oregelbunden sömn. Har vaknat sextisju gånger inatt. I runda slängar. Varmt. Katter i sängen. Berusad G ringer och vill höra min röst. Grannarna har dunka-dunka-efterfest . Suspekt SMS vid 04.00 "Who are you?". Ja, vem fan är du? Inget nummer på hitta.se, jag tänker inte lägga ut pengar på att bemöda mig med att svara. Förmodligen fulla grannar som tittar namnskylt på dörren, hittar mobilnummer på internet och tycker att det är hilarious att skicka fylleSMS på engelska till närmsta granne.

Arcade Fire imorgon. Höga förväntningar. Hoppas de infrias. Luger har släppt 200 extrabiljetter så jag antar att det kommer bli ganska högt tryck på Annexet. Jag hoppas på att få höra My body is a cage och Intervention eftersom jag gick miste om dem i våras, förmodligen för att Win var sjuk och avbröt turnén alldeles efter Sthlmskonserten. På alla setlist som varit under Europaturnén så har Intervention varit som extranummer så det är i alla fall troligt att de kommer framföra den i Sthlm också. Sedan hoppas jag givetvis att den lyriska stämningen som var på Cirkus i våras infinner sig och att spelningen kan fullföljas utan missöden. I Nottingham för några dagar sedan så kastade någon en sko eller en flaska rakt i huvudet på Win under Power Out vilket gjorde Win fly förbannad. De fullföljde dock konserten men stämningen dog totalt och tydligen fortsatte folk att kasta upp saker på scenen. Vad är det för fel på människor?!

Feist

Mår lite bättre nu. Vräka godis. Dricka iskall cola. Ligga i sängen och slötitta på urtvättade Aliens som man sett sjuttifem ggr innan. Titta på Heroes. Surfa bloggar. Kolla YouTubeklipp. Bra saker som motväger ensamhet och ömklighet.
Hittar underbar Feist. Tydligen består kören i bakgrunden av folk från Mates of State, The National, Broken Social Scene, Grizzly Bear, The New Pornographers och Nicole Atkins.



Feist är vår och sommar 2007, på ett bra sätt. Inte på det där regniga och ångestfyllda sättet som 2007 i övrigt mest associeras med.

What's a girl to do

Det blir ingen bio för mig.

Mår inget vidare.

Alls.

Förbannar min bristande självdisciplin och alkoholismtendenser.

Betraktar TV-utbudet; blir håglös.

Blir nedstämd.

Blir ensam.

Bitter? No, I just love to complain

Gotta love Nina Hemmingsson, eftersom jag har bytt domän nu så är det helt legitimt att återanvända bilder jag redan har publicerat. Sweet. Idag vaknade jag efter ca fyra timmars sömn och kände mig lätt suicidal, svidande och värkande ögon blinkade mot det obarmhärtiga solljuset som nästlade sig in genom de mörka persiennerna. Det är alltid fint väder när jag är bakfull eller sjuk. Alltid. Illamående och med värkande tinningar släpade jag mig upp för att tvinga i mig lite flingor för att sedan återvända till sängen. Det är pinsamt att bli sådan här efter ett par glas rödvin, en stark- och några folköl. I blame it on the fever. Jag är varken sämre eller bättre idag i det avseendet i alla fall. Jag mår i och för sig kanske fortfarande för illa för att bedöma det. Eftersmaken av bakfylleångest är fortfarande närvarande- också totalt oförklarligt och ogrundat.

Nu blir det matlagning (läs: uppvärmning av fryst mat i micron samt kokning av snabbmakaroner) och eventuellt lite disk, sedan ska jag spendera några timmar i sängen och sedan avslutas kvällen med bio.

Drunken

Jag har supit mig full och cyklat hem i regnet. Det är nog en jättebra strategi för att bli kvitt sjukdomen.

Welcome to the overground

Det är helg och jag har för att fira detta åkt på någon slags virus. Huvudvärk, illamående och allmän matthet är symtomen än så länge, varav bara det förstnämnda går att avhjälpa delvis med värktabletter. Fan vad less jag blir. Alltid är det så här.
Jag får kanske överväga att avstå från vinkväll ikväll för att kurera mig i min ensamhet tills på måndag då det blir Stockholmstripp och Arcade Fire.
Fan. Kom just på att jag har tvättid idag också, bara att ta sina febriga leder och ställa sig och sortera tvätt och gå nedför alla trapporna till tvättstugan. Sedan måste jag väl ta och diska all disk jag samlat på mig under veckan för att sedan laga mat - Jag vill bara lägga mig ner på golvet och dö.

Uppmärksamhetshoror är vi allihopa

"Varför skriver du inte bara dagbok hemma då?" Ja, ehh, alltså...
Den frågan fick jag idag och ja, vad är svaret på det. Just då så mumlade jag väl något smidigt och kryptiskt om att jag väl ville på ett sätt att folk skulle läsa... men ändå inte..liksom.
Jag skriver främst för min egen skull, jag är sinnessjukt förtjust i mina egna ord på ett narcissiskt och möjligtvis lite udda vis. Jag finner nöje i att kunna gå tillbaka och läsa igenom vad jag skrev för ett år sedan, eller tre månader sedan. Det ger en tidslinje och perspektiv på saker och ting och emellanåt en sil till självdestruktiviteten, som bonus sådär.
Men det besvarar ju inte frågan riktigt, om det ovan vore allt så skulle jag kunna ha en lösenordsskyddad blogg som enbart jag hade tillgång till. Jag antar att det ligger en slags tillfredställelse i att veta att andras ögon kan läsa vad jag har skrivit; jag skriver alltså finns jag, typ. Uppmärksamhetshoror är vi allihopa, right?

Fast i mitt fall så är jag, som så ofta, schizofrent inställd till det hela för jag vill inte egentligen att människor i min närhet ska läsa vad jag skriver. Detta kan bero på varierande grad av paranoia, lack of self esteem eller bara allmän folkskygghet men hursomhelst så vill jag i så fall inte veta om det är någon som gör det och detta innebär således (och detta är viktigt) att jag definitivt inte vill att det jag skrivit i bloggen under gårdagen tas upp för samtal under nästkommande dag. Vill jag diskutera min blogg så tar jag initiativ till det, inte någon annan, capiche?