The sun's coming up and my plane's going down

Allting genererar ångest idag. Känner mig helt avskärmad från världen, hela vägen från universitetet spenderades i vakuum med musik i öronen. Sista seminariet idag och det var inte alls så givande som det hade potential att bli, allt tack vare seminarieledare tillika kursansvarig, som är så förtjust i sin egen röst och sina egna åsikter att han stammar sönder hela seminariet med enstaka inpass från kursdeltagarna. Dessutom lägger han stundtals in subtila gliringar som insinuerar att man missuppfattat frågan eller fokuserat på fel saker. Om två timmar kommer hemtentan ut. Jag kan knappt bärga mig. Som tur är så har jag tvättid att fokusera på. Oh joy.

Inatt drömde jag att jag skulle gifta mig. Men just när jag skulle göra det och var på väg dit i någon slags diffus folksamling inser jag att jag har typ jeans och t-shirt på mig. Det kan man ju inte ha på bröllop slår det mig. Och håret är ofixat och ingen make up whatsoever. Och så ska någon hjälpa mig och jag tycker att lila är ju en fin färg på en klänning (?) för jag kan ju inte ha vitt på mig. Och sedan så antar jag att jag gifter mig, eller så blev det något glapp där i drömsekvensen. Sedan är det mer som en vanlig hemmafest och alla ska bli fulla och jag dricker öl och tänker...var det bara så här... är det inget mer? och känner mig grymt missnöjd med att mitt bröllop bara består av en sketen hemmafest med massa främmande, berusade människor.


Idag är one of these days. En kall och deprimerande angstig dag. Jag känner mig som en pusselbit som inte passar in någonstans i pusslet, en sådan där jävla mittenbit med samma färg som alla de andra men med odefinierbar form som inte alls har fördjupningar och utbuktningar på de ställen man ska ha. Allt känns så fuktansvärt meningslöst och oöverstigligt. Och jag känner mig överpretentiös samtidigt som jag är så jävla apatisk och jag drabbas av en våldsam lust att radera allt jag någonsin gjort.