Procrastination, ångest, ältande och "jag är bäst"

Mitt humör går i berg- och dalbanor, ena sekunden är jag full av tillförsikt och hopp om tillvaron och framtiden, andra sekunden är jag urtömd, apatisk och nedslagen och förbittrad. Dr. Jekyll och Mr. Hyde light i miniatyrformat, a private show med bara en åskådare.
Jag har inte ätit mer än tre knäckemackor och lite citronyoughurt på nio timmar, vilket kan vara en tänkbar bidragande orsak men inte den enda.
Konstant under ytan ligger ångesten och puttrar.
Knackar, pockar och lurar.
Bidar sin tid.
För att komma upp till ytan när jag släpper ner garden.
Gör mig ful och elak.
Gör tungan vass och kroppen handlingsförlamad.
Gör så att jag regredierar flera år.
Gör mig destruktiv och sluten.
Tar ifrån mig kontrollen och gör mig liten och svag.

Och jag avskyr det.

Men jag är inte samma person som för fem år sedan. Jag är bättre, på alla tänkbara vis, och jag vägrar falla till föga och bete mig sådär mot bättre vetande. Men det är svårt. När klorna griper tag om mig, kramar de obönhörligt hårdare och hårdare och vägrar låta sunt förnuft föregripa vansinnestankarna som huserar inuti mig.
Trots otaliga teorier, som jag utan svårigheter kan applicera på samhälle och individer och få fram valida resultat, finns det inga teorier och begrepp som hjälper mig att till fullo förstå min egen irrationalitet. Det enda jag vet är att jag alltid varit så här. Trots att jag vet att allting alltid löser sig, och att allting när man tittar i backspegeln alltid blir så bra och är så enkelt, så vägrar min kropp samarbeta. Min hjärna slår bakut när det är något i framtiden som är ovisst, när jag inte vet hur det kommer bli. Fyller mig med mindervärdighetskänslor och jag attribuerar alltid allt dåligt till mig själv. Förstorar upp svårigheter in absurdum.

När jag var liten kunde jag ligga och gråta andan ur mig inför morgondagen, för att jag kanske inte visste vad som skulle komma, jag kanske skulle göra något nytt för allra första gången, något jag inte kunde måla upp i sinnet och föreställa mig, något som skrämde mig. Men det gick ju alltid bra, det var aldrig något som ens var det minsta obehagligt, och efteråt kunde jag inte minnas vad det var jag så upprörd över. Det ligger ingen logik i det, för jag vill minst av allt ha framtiden utstakad framför mig, jag vill inte kunna se mitt liv framför mig. Och så blir jag nedslagen för att jag kanske egentligen är ett neurotiskt kontrollfreak som vill sitta där med belånat radhus, 2,5 unge, kombibil, halvtaskigt jobb inom kommunen och semester till kanarieöarna en gång om året i juli.

Det fanns där då, och det finns där nu - den patetiskt irrationella rädslan inför det ovissa. Men nu gäller det inte en klassresa när man är åtta år utan tron på min egen kompetens inför en arbetsmarknad som är väldigt diffus. En examen som kan definieras hur jag än vill, en riktning jag själv måste marknadsföra. Det finns inget konkret, ingen verklighetsförankring och ingen framtidsbild. Och de ständigt återkommande frågorna; "Vad läser du nu?" "Vad blir man på det?" "Vad gör du sedan då, som beteendevetare?", "Får man verkligen några jobb sen?", "Vad har man för arbetsuppgifter då?". Och jag har inga svar. Alls. Och så tittar på jag jobb, det finns säkert jobb jag skulle kunna söka, men de uppstyltade kriterierna och det högtravande språket skrämmer mig. För jag känner inte att jag har den kompetensen. Och så kommer den; förlamningen, bortträngningen, ångesten och icke att förglömma, föraktet.

Försöker tänka rationellt och se till situationer där jag först tyckt det känns oövervinneligt för att sedan klara av det utan problem. För jag ska jobba med människor. Och jag kan människor. Och varför skulle jag inte klara av det när de flesta andra klarar av det utan problem? Att börja på en arbetsplats är egentligen likvärdigt med att börja på universitetet. Det jag gör idag skulle jag inte trott att jag skulle klara av för 5 år sedan. För 5 år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag skulle klara av uppgifterna, särskilt inte när man läser de onödigt krångliga kursbeskrivningarna. Liksom att jag nu inte tror att jag klarar av uppgifterna baserat på arbetsbeskrivningarna i annonsen. And so it goes on. Problembaserad coping vs. emotionell i all evinnerlighet.

Min förhoppning är att jag om ett antal år kommer kunna gå tillbaka till blogginlägg som detta och generat skratta åt allt onödigt ordbajsande och all energi jag en gång lade på att oroa mig inför saker jag inte behövt oroa mig för, liksom jag i dagsläget kan gå tillbaka och läsa blogginlägg jag skrev för flera år sedan och tänka att tack herregud för att jag inte är sådan längre.


Uppdaterat några minuter efter att jag fått i mig sojakorvstroganoff och ris: Alltså, egentligen tycker jag att jag är rätt bra, bäst skulle man kunna säga om man fick för Jante// Dr. Jekyll