Happy people never fantasize

Året var 1996, och jag upptäckte en av mina första musikkärlekar; Broder Daniel. Genom åren var BD alltid med på bandet i freestylen. Sedan kom Fucking Åmål och BD blev allmängods. Men BD var fortfarande en musik som alltid fanns i bakgrunden och som jag ständigt återvände till för att vältra mig i nostalgi, rebelliskhet eller bara lite härlig tonårsångest. En gång var jag på en BD-konsert helt ensam. Jag stod själv framför Hawaii och lyssnade till Henriks stjärnbeströdda uppenbarelse. Jag tror att det kan ha varit sista gången jag såg dem. Läste nyligen att det ska göras en dokumentär om BD. Något att se fram mot tills nästa år. Jag gråter lite inombords när jag tänker på att jag missade deras hyllningskonsert till Anders Göthberg och tillika deras sista konsert någonsin. Men det är också typiskt, som en egen liten ironisk skrevspark. Jag får hålla till godo med filmen istället. Trailern har släppts på YouTube: