Kids

I lördags kväll var vi på väg till en fest i en annan stad. Stressade som satan och cyklade in på stationen någon minut innan tågets avgång, sprang för att komma upp på rätt perrong och möts av ett enormt folkhav; hundratals 14-17-åringar som skulle med samma tåg. De 30 minuterna som följde kan vara några av de värsta jag varit med om. Jag var svettig och bakfull och illamående och var tvungen att stå upp i vestibulen utan möjlighet att klä av mig jacka och tröja, det var säkert över 30 grader och knappt något syre, en tjej som stod i närheten svimmade av. Tåget krängde fram och tillbaka och det fanns inget att hålla i, samtidigt stod man omgiven av halvfulla fjortisar som luktade gammalt matos och Axe och som stod och skrek och knuffade på varandra (och indirekt mig). Några tjejer skrek i falsett och klappade händerna oavbrutet, ett gäng killar bredvid stod och brölade med sina målbrottsröster om kondomer, ett annat gäng stod och skrek en ramsa om att någon var homosexuell. Vad fan är det med fjortisar och bekräftelsebehov? Varför kan de inte stå stilla och prata lugnt? Varför måste de hålla på och slå på varandras fula kepsar och knuffa på varandra hela tiden? Varför har alla ungdomar man stöter på någon form av bokstavskombinationsdisorder? Efter att ha stått där i en halvtimme och pendlat mellan ett behov av att kaskadspy i närmsta fjortis luvtröja, börja störtböla eller bara kasta mig ut genom fönstret började det helt plötsligt kännas lockande att vara hemma och kolla på Dansbandskampen en lördagkväll. Den lockelsen försvann som tur var senare på kvällen då jag skakat av mig bakfyllan och den traumatiska upplevelsen av tågresan.

Men fortfarande; vad är det för fel på kidsen egentligen? Idag på bussen stöter jag på samma beteende. 5-6 killar i 15-årsåldern står upp i mitten av bussen och skriker diverse gutturala saker åt varandra, de knuffar på varandra och sliter i varandras mössor. De står upp och viftar med armarna och försöker hålla balansen, inte medvetna om att deras armbågar och blöta stora ryggsäckar är en hårsmån ifrån att ge mig en smäll rätt i ansiktet. På vägen ut var jag nära att bli nedtrampad på grund av att de knuffade varandra framför sig och därmed knuffade mig rätt in i en ruta. Inte exakt vad man är upplagd för efter att inte ha ätit på hela dagen och suttit på campus och arbetat framför en dator oavbrutet i 5 timmar för att sedan stått och väntat på bussen i ösregnet i en kvart.

Annars är allt jämndåligt, har fullt sjå med att hålla näsan över vattenytan. Jag orkar inte ta upp specifika saker, men det känns i alla fall lite som att Murphys lag bevisar sig om och om igen.
en det löser sig. Väl. Det gör det alltid. I slutändan. Jag är i alla fall inte 15 och måste umgås med jämnåriga monster, vilket man i alla fall måste se som en ljusglimt, det gäller bara att härda ut när man träffar dem i det offentliga rummet. (Och disclaimer såklart; alla kids är såklart inte så här, men tyvärr är det ju inte de som märks).