In i dimman

Desto mer jag läser om existentiell terapi desto mer blir jag varse den konstanta ångesten. Som klöser, river, biter, sliter, lurar, smyger och molar. Som man konstant förtränger, dövar med tabletter och alkohol, dövar med meningslösa spel på Internet, alldeles för många TV-serier och alldeles för många timmar av sängliggande som förtvinar ens sinne såväl som lemmar. Och jag tänker fortsätta med det. För jag vet inte vad annat det finns att göra. Vad annat jag orkar med att göra. Jag mår som bäst när det är noll hjärnaktivitet överhuvudtaget, som avtrubbad, sinnesslö och halvt medvetslös. Eskpism. The sweetful bliss. Som copingstrategi meningslös, men förrädisk i sin enkelhet och tillgänglighet. Jag hyser ingen högre tilltro till människors motståndskraft, allra minst min egen.