Så här skrev jag i december förra året: "Att fira jul känns om ett enda stort jobbigt krav som ingen egentligen vill uppfylla men som likförbannat gör det varje år utav ren tradition. Jag vill i alla fall inte köpa några julklappar för jag är ändå pank och jag vill heller inte ha några julklappar om dessa inte innehåller pengar, jag vill inte äta julbord som dignar av likdelar och jag vill inte vara trevlig och artig mot en massa människor som ska föreställa min släkt. Jag vill inte kolla på någon jäkla tecknad kalle anka som man ju kan se vilken dag som helst på hela året ändå, varför ska man bänka sig där klockan 4 (?) och se på det som man redan sett minst 22 gånger. Julpynt är fult och kitshigt och varför ska man hugga ner miljontals granar bara för att folk ska ha dem inne i sina hem i 20 dagar och långsamt se dem dö och svära över att det är barr precis överallt. Jag skulle helst inte vilja gå utanför dörren de närmsta dagarna, jag skulle hellre ligga under en filt i mörker och ensamhet med starkglögg som enda sällskap. [...], it's all good antar jag, så nu ska jag väl bara ha en jävligt god jul med ett leende fastklistrat på läpparna. Så får det bli, I guess."
För första gången sedan jag var liten så ser jag det här året faktiskt fram emot julen. Vet inte riktigt varför men den känns inte lika ångestfylld. Har även för första gången någonsin börjat handla juklappar innan den 22-23:e december vilket kan vara en bidragande orsak till minskad ångest. Sitter och smuttar på glögg (i princip alkoholfri) och tittar på min nyinköpta svarta julstjärna och tänker att det är ganska fint ändå.
Nu är det bara en B-uppsats som ska vara i princip färdig innan jul...och vi har knappt börjat...och jag vet knappt ens hur vi ska ro det i land ö h t...och omtentaplugg förstås.
Nåja...säg den känsla som varar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar