Vi är ett virus i en statistik

Veckans sorgligaste 1: Arbogamorden. Bara tanken på att vakna upp och bli informerad om att ens två små barn inte existerar längre, att de blivit ihjälslagna med en hammare, övergår all fattningsförmåga. Jag vet inte om jag ska härleda det till medmänsklighet eller hormoner men jag kan inte sluta gråta, därav anledningen till att det kvalar in under senaste veckan.

Veckans sorgligaste 2: Lilla 10-åriga flickan Engla som är spårlöst försvunnen. Ena sekunden cyklar hon hemåt efter en dag med lek på en fotbollsplan och andra sekunden är det bara cykeln kvar. Det här med att lämna sina barn utan uppsikt och med personlig frihet framstår allt mer och mer som onödiga grejer. Att operera in GPS i sina barn framstår som en allt mer rimlig idé.

Veckans skämt: Pelle Porseryd som är exekutiv producent för TV4:as Körslaget skriver i ett SMS, under direktsändning, till Alex Schulman att tävlingen är riggad och att Brolle kan åka ut om han så vill som svar på frågan om tönten Brolle kommer åka ut. Alla Alex' SMS läggs tydligen ut direkt på Schulmans nya websida. Folkstorm uppstår. Hilarious.

Veckans roligaste: Restaurangmiddagen och alla festligheter kring den under lördagskvällen/natten. Tack!

Veckans tristaste: Att B-uppsatsen i psykologi gjorts om till något slags projektarbete som måste göras i stora grupper samt att den måste göras kvantitativt.

Veckans ekonomiska smäll: Den gigantiska elräkningen som damp ned i brevlådan idag tillsammans med en försäkrings årspremie. Båda förfaller i maj.

Veckans darling/en sensation utan publik: Som alltid min G. Som alltid finns där och som alltid gör allting så mycket roligare och enklare.

Veckans se-fram-emot: Helgen och alla människor jag ska träffa då. Imorgon kommer G och hämtar upp mig och katterna, jag är tillbaka på söndag kväll förmodligen.