Life as it should be

Eftersom jag, enligt den korta och synliga beskrivningstexten till den här bloggen, använder min blogg som ventil och till ältande av postpubertal ångest och i-landsproblematik så kommer här ytterligare ett gnällinlägg. Jag har sovit i knappt fem timmar och jag har ett dåligt morgonhumör och är på väg till universitetet men jag måste skriva ner skiten någonstans på samma vis som man måste kräkas efter att ha ätit eller druckit något olämpligt. Annars kommer jag ha de molandes i magen hela helgen.
Enligt nyss nämnda text så behandlar jag även feminism i min blogg, nu är det ett bra tag sedan jag nämnde detta. Det har väl bara blivit så eftersom ämnet är så uttjatat, eller kanske för att jag tycker att det är en så självklar del av mig, eller för att jag har slutat att förvånas över människor. Men nu mina vänner, nu kommer det ett inlägg om feminism och life as it should be.

Det finns få saker, ytterst få saker som faktiskt irriterar mig på riktigt. Folk som går långsamt på gatan eller särskriver saker i all ära (på tal om det håller min Space-tangent på att ge med sig, det är anledningen att jag kanske är lite väl anal i användningen av ihopskrivning om det skulle förekomma) men folk som pratar om manligt och kvinnligt på ett stereotypt och kränkande sätt är i ett slag för sig. Ni vet vad jag menar, de här könsschablonerna som går ut på biologistiska och flummiga teorier i stil med John Gray's Män är från mars, kvinnor är från Venus.
Vad det oftast går ut på är att bortförklara någons beteende. Som om en rationell förklaring vore att män är som gummiband eller "nej, vännen, han är nog inte arg på dig, han behövde nog bara gå in i sin grotta, män är sådana." Eller att män behöver jaga för att stärka sitt manliga ego, det beror på reptilhjärnan förstår ni. Kvinnor ska låta männen hållas, på det där lite överseende och manipulativa viset, ja, men det vet man ju hur män är, jag fnittrar och lägger huvudet på sned och låter honom tro att jag tycker saker jag inte tycker. I can go on and on om dessa helt surrealistiska, men faktiskt existerande, tankar och beteenden men jag har ont om tid så, jag antar att ni ser min poäng.

Som en följd av en sådan här dualistisk människosyn brukar heterosexuella (och förmodligen gäller det väl förvisso alla med sådan här människosyn, oavsett sexuella preferenser) människor agera därefter. Bland annat genom att spela något slags spel. Ingen vet explicit vad det handlar om, men alla vet vad det är, det klassiska spelet som går ut på att snärja en annan människa. Ett konkret exempel är de här löjliga oskrivna reglerna för hur snabbt man ska ringa till en annan människa efter att man ONSat (om man nu vill ringa), man får inte vara för på givetvis, men heller inte för distanserad. Spelet går hela tiden ut på att man ska gissa sig till en annans, oftast främmande människas känslor och tankar. Spännande kanske, men nej, oftast bara riktigt jäkla skittråkigt. Tänk på Carrie i Sex and the city när hon ska sitta och älta Mr Big over and over med sina vänner. Hur känner han egentligen? Varför gjorde han sådär? Vad betyder det att han tittade lite konstigt på mig i förrgår efter att vi haft sex? Är han inte kär i mig? Och det enda man vill göra efter ett tag är att kasta något hårt på teven och säga åt Carrie på skarpen att herregud, hur ska de kunna veta det?! Prata med Mr Big ff! Och misstolka mig rätt här, att sitta och diskutera och snacka lite skit med vänner och bekanta är ju trevligt, man kan, om man så vill, ta upp sin partners problem och ventilera dem med andra för att kanske få andras åsikter och så, men, det finns en distinkt skillnad mellan det och att kontinuerligt gå omkring och älta sådana här saker med andra, att gissa sig till en annan människas känslor och att faktiskt inse att ingen annan än den man pratar om kan ge svaret på de frågor man har.
Nu kommer det dock ett till men. Men OM man lever efter Gray's principer eller dylikt så behöver man inte prata så mycket med sin partner eller sitt strul eller vad det nu kan vara för denne är ju i grund och botten precis likadan som alla andra kvinnor eller män. Smidigt va?

Stämmer det inte? Nej, för mig stämmer det inte heller. Att på förhand tillskriva en annan individ egenskaper enbart på basis av kön låter inte bara en smula fördomsfullt utan som ett helt galet sätt att se på människor och världen. Men är det någon som gör detta? Svaret är ja, det är det faktiskt. Man ser det på film hela tiden, och man upplever det då och då IRL. Man ser människor som kanske ska träffa någon för första gången eller så håller de just på att lära känna varandra som beter sig som om den andre har egenskaper man rimligtvis inte kan veta något om, om det inte vore för de här fördomsfulla könsschablonerna. Till exempel så ska man som kvinna inte vara för på, man ska inte visa sin kompetens och sin personlighet för mycket eftersom man då riskerar att skrämma bort killen. Varför skulle man skrämma bort killen, är det för att just den här individen attraheras av motsatta egenskaper? Nej, det är för att han är av manligt kön och således behöver invaggas i en känsla av att ta hand om och hjälpa sin kvinna. Ska man som kvinna alltså, oavsett personlighet alltid låtsas som om man vore hjälplös och lite sådär gulligt förvirrad? Ja, för män måste få jaga och erövra, annars känner de sig inte manliga. För att träffa någon måste man således förminska sig själv, låtsas som om man vore någon annan och tona ned sin personlighet. Ja, det låter ju verkligen som ett bra recept på att hitta en livspartner. Återigen, missförstå mig rätt; alltid när man gör nya bekantskaper spelar man sociala spel, man visar sig från sin bästa sida och så vidare. Men det är återigen en skillnad mellan det och att agera utifrån premisser som man själv har hittat på. Jag tror att både man själv och en potentiell partner förlorar i längden på om man från början inte är sig själv och genuint sedan försöker lära känna den andre utan att styra förloppet i förhand.

Nu börjar jag bli helt utmattad i huvudet och tappade tråden samt att jag börjar bli stressad så jag ska försöka komma till min poäng inom snar framtid.
Jag är väl medveten om hur den mänskliga hjärnan fungerar och har fungerat till dags dato, människor behöver sortera information i kognitiva scheman, människor generaliserar och har fördomar, det är inte bara naturligt utan en nödvändighet. Detta betyder dock inte att man kommer undan med (åtminstone inte nu längre) att sortera in, låt oss säga, alla färgade som mindre intelligenta och lägre stående. Man behöver inte ha sådana scheman i hjärnan; att svenskar är sådana och tyskar är sådana. Man behöver inte heller, för att få en ordnad och stabil tillvaro, sortera in människor efter kön. Att göra detta anser jag är förminskande, kränkande och oacceptabelt. På Feminetik skrev jag för många år sedan att feminism för mig är:

"kortfattat en önskan om att alla människor ska ha frihet och chansen att utvecklas som individer utan att kategoriseras och skuffas in i begränsande könsroller som pådyvlar en egenskaper enbart baserat på vad man har mellan benen. En värld där kön inte spelar roll ser många som en "grå värld"... då har man missat grejen. En värld där kön inte spelar någon roll begränsar inte utan skapar en mer varierad och mångfacetterad värld som i mina utopiögon rymmer allsköns färger och blandningar."

Så är det fortfarande. Jag blir ledsen när det är accepterat att klanka ner på män genom små subtila gliringar om att män ju är sådana. Man tillskriver män alla möjliga attribut, oftast rejält kränkande, och det är helt accepterat eftersom ingen reflekterar över det. Män har ingen simultankapacitet, man måste dadda lite med med männen för de är ju lite efter, man måste manipulera män eftersom de måste tro att det ärde som bestämmer osv. Jag blir ledsen när man måste spela spel och manipulera för att vara kvinnlig. Att sedan agera efter dessa attribut gör ju saken ännu värre, man hamnar in worst case scenario i någon slags pseudoverklighet där ingen ser varandra som individer och där kommunikation blir en omöjlighet.

Jag är inte så bra på det här jag heller. Konstigt vore annars eftersom jag ju lever i den här kontexten och även om man är medveten om det så går det inte att kopplabort helt. Jag styrs av fördomar liksom alla andra. Är blonderade kvinnor med massa smink och silikonbröst pantade? Svar ja. Är människor som säger att de är allätare när det gäller musik tråkiga? Svar ja. Och så vidare. Jag försöker dock att begränsa dem och tydliggöra dem. Jag kan ärligt säga att jag i vilket fall inte har könsrollstänkande som passar in på Gray. I min värld är män och kvinnor människor. Mänskliga individer. Sedan finns det män och kvinnor som säkerligen passar in i schablonerna. Tror jag att det beror på biologin? Nej. Jag tror att folk agerar utifrån de redskap som ges dem.

Det här är ett inlägg som jag hade kunnat skriva ordagrant för 5 år sedan. Det här är jag. Med undantag för att det förmodligen är skitdåligt skrivet på grund av stress och sömnbrist. Anledningen till att jag skriver det här är för att det verkar råda oklarheter kring mina ståndpunkter. Nej, jag tillhör inte någon modern feminism som vill ta bort individuella egenskaper på mäns villkor, snarare tvärtom. Ja, jag blir irriterad på alla som håller på med dylika spel, men särskilt när jag ser det bland vänner och bekanta. Nej, jag tänker då inte stå snällt bredvid och hålla tyst. Nej, jag kanske inte alltid är världens mest taktfulla men å andra sidan så brukar man oftast ge lite benefit of the doubt om det nu är så att man känner någon. Ja, jag tycker att man förstör för sig själv om man har ett sådant här synsätt.
Man gör sig själv en stor jävla björntjänst.
Och ja, jag har sett det hända förut.