Arrest yourself

Det är diskrepans mellan emotioner idag. Å ena sidan vill jag sitta inne bakom nerdragna persienner och inte göra någonting, men å andra sidan får detta mig att må dåligt för att jag inte gör någonting, vilket bara får allt att kännas ännu mer meningslöst. Samma gamla onda cirkel och moment 22-situation som mitt liv till större del består av. Det finns få som verkar lida av samma slags i-landsproblematiska ångest som jag. Jag har ju kommit ur de här cirklarna förut men de tar tydligen bara nya vägar och helt utan förvarning väntar ett nytt jävla hål bakom hörnet. Om jag var någon annan skulle jag inte stå ut med mig själv. Då har man ju dessutom ett val. Att bara gå. Och lämna mig åt självömkan och ensamhet. Boho.

Förvisso ordvomerar jag mest här, annars är jag good girl smiling, acting normal in public. Inte alltid förstås, det vore ju skittrist. Men om det är någon stackars jävel som inte känner mig som irrat sig hit hoppas jag att denne är så pass intelligent att denne inser att allting inte är svart eller vitt. Vare sig här eller någon annanstans.
I mitt förra liv, i min förra blogg, var det någon som menade på att min sommar verkade jäkligt tråkig. Nu var ju förvisso den sommaren hur trist som helst men jag skrev också bara när allt var jävligt. Vem skriver något när allt är fint och man känner sig helt tillfreds med tillvaron? Och vem vill läsa om sådant?
Inte jag i alla fall.