På förekommen anledning

Just zip it

Monsters

Jag insåg tidigare ikväll att jag måste förändra saker och ting. Faktum är att jag insett det långt tidigare, det blev bara väldigt tydligt ikväll. Jag har bloggat i den här formen i drygt tre år och dessförinnan skrev jag "nätdagbok" på diverse communitys, innan dess skrev jag i anteckningsböcker som förvarades i byrålådan. Jag har alltid använt skrivande som medium för att kanalisera mina känslor, mestadels mina negativa känslor; för ärligt talat, vem är som mest kreativ när man är tillfreds med tillvaron? Det är inte då som låttexter författas, det är inte då målningar tar form.

Det har alltid fungerat så som det har varit avsett, jag har kunnat lägga saker bakom mig, bli av med frustrationer och lassa av mina i-landsproblem utan att plåga min omgivning alltför mycket. Bloggen har också gett en tidsram och perspektiv genom att strukturera upp texter och göra texter från 2005 lika lättåtkomliga som det inlägg jag skrev igår. Det jag insett måste förändras är all negativitet och allt hat som sätts på pränt. Inte så pass att jag inte även fortsättningsvis kommer att använda bloggen som ventil, men jag ska försöka tänka på att uttrycka mig på ett sätt som inte är destruktivt. Nu låter jag som om solstingen tagit hårdare än vad jag befarat men ärligt talat, jag struntar i hur pretentiöst och svamligt det framstår; jag vägrar reduceras och begränsas till mina egna ord, och det är precis vad jag känner att jag gör i nuläget. Nietzsche sade att "He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you" och herrejesusmingud vad pretto men ja, det känns som ett illustrerande citat i sammanhanget.

Det finns en blogg som jag har läst regelbundet sedan jag hittade den för ett par år sedan, det som fick mig att fastna var välskrivna, ironiska och fantasifulla inlägg, oftast med glimten i ögat och en stor dos självdistans. Det senaste halvåret har jag läst inläggen med en fadd eftersmak i munnen, de är kanske fortfarande välskrivna men de har allt mer fyllts med omotiverat hat och glåpord, som har riktats mot allt och alla i omgivningen. Mellan raderna så antyds det, och på andra ställen helt explicit, att personen i fråga inte mår riktigt bra och enbart genom att titta på inläggen kan man väl dra den slutsatsen utan att vara alltför långt ute och cykla. Det har i alla fall slutat med att jag har gått från att beundra och inspireras av en person, till att känna avsmak inför densamme. Detta ledde i sin tur till en tankeställare kring mitt eget skrivande och resulterade i ovan nämnda slutsats.

Jag brukar skämtsamt benämna mitt bloggande som en 'sil åt självdestruktiviteten', jag tror det är dags att sluta använda mina ord i det syftet när det primära med skrivandet egentligen är motsatsen; att undvika självdestruktivitet.

suck my left one

Efter att ha suttit ute i solen i över 6 timmar med opponeringsarbete är min högra kroppshalva lätt brännskadad. Vita fläckar dansar framför ögonen och illamåendet är ännu mer tydligt än vad det brukar vara. I sann svensk anda tycker jag dock fortfarande att endorfiner, solbrun hud och D-vitamin är värt att prioritera framför solsting och hudcancer.
Arbetet vi ska opponera på är helt okej, även om resultatdelen och metoden att besvara frågeställningarna på lämnar mer att önska. Genomgående är det dock ett bra arbete och jag ämnar inte lägga någon energi på att såga någon och vara elak enbart för sakens skull. Det är inte heller vad saken går ut på, även om somliga verkar tro att det går ut på att vara så småsint och hånfull som möjligt. Även vårt arbete lämnar övrigt att önska; det är långt ifrån något litterärt mästerverk, formalian är inte följd till punkt och pricka och diskussionsdelen blev väl kanske inte lysande. Utifrån de premisser som projektarbetet utgått från får jag väl dock betrakta mig som nöjd, trots allt.
Nu vet jag dock att vår opponentgrupp tycker att vårt arbete är värdelöst och bör bespottas; små, bittra och rädda människor är tyvärr lika små, bittra och rädda även inom den akademiska världen och även inom en vuxen, akademisk kontext. Även om de kommer maskera hånfullheten och enbart ge subtila gliringar i form av "konstruktiv kritik" kommer jag att veta att de suttit och förfasat sig och tävlat i vem som kunde hitta flest fel. Först blev jag faktiskt upprörd, men efter att jag hade läst igenom deras arbete tyckte jag mest att det var skrattretande. Ytterligare ett bevis på att man blir blind inför sitt eget arbete och att man inte bör kasta sten i glashus. Nyss nämnda arbete var nämligen inte heller mycket att hänga i granen; det är omotiverat kort, nästan all formalia är fel; allt från rubriksättning till sidnumrering, det är inte välskrivet och statistikbegreppen i resultatdelen är fel. Det allra roligaste i sammanhanget måste vara att de tyckte att det var hilarious att vi glömt innehållsförteckningen. Om de hade närvarat vid föreläsningar och läst sin APA-manual och ens bemödat sig med att titta på alla andras arbeten, som också saknar innehållsförteckning, hade de dock snart insett att de är det enda som har en sådan och att det rent formaliamässigt är fel. Tycka vad man vill om den saken men nog blir det komiskt i sammanhanget. Skrattar bäst som skrattar sist och så vidare...höhö....Gud, jag kan knappt vänta tills den här kursen är slut.

Les mots d'amour

Tidshjulet rullar på fortare och fortare; allra fortast går det under de dyrbara helgdagarna där sekundvisaren obönhörligen tickar över dagen till natt, och natten till vardag. Dagarna har bestått av tandläkarbesök, fotograferande i parken, dans, musik, öl och bacardi, soffhäng och familjesammankomster.

Idag skulle dagen vigas till uppsats- och artikelläsande till opponering samt hemtenta. Mitt papper till skrivaren visade sig dock vara slut och jag begav mig således ut för att handla nytt, plus hämta mitt Dermalogica-kit som äntligen kommit (visserligen visade det sig att det legat där i över en vecka, avin måste ha kommit bort bland all reklam och min hy har lidit helt i onödan).

Nere i cykelkällaren insåg jag att min cykel var borta. Stulen, tänkte jag, man kan bara komma undan så länge, det var nästan på tiden. Farväl cykel! Tills jag kom på att jag cyklade till stationen i fredags och att jag åkte bil hem igår. Det var bara att ta min varma och kliande lekamen och traska iväg. En glad överraskning var i alla fall att cykeln stod kvar på stationsgården. En annan glad överraskning var att jag hittade en stor ugnsfast form plus två små för bara 39:-, något jag behövt länge och således införskaffade, vilket resulterade i avundsjuka blickar från mina medmänniskor i kassakön. En tant kommenterade till och med vilket kap jag hade gjort. Jajjemän, sade jag, och tog ett hårt grepp om kartongen. Bäst att inte ta några risker.

Senare idag satt jag på balkongen och solade i samband med uppsatsläsningen, lät solstrålarna leka över huden och blundade för svarta hårstrån och glänsande valkar. Upprepade mantrat endorfiner, D-vitamin, endorfiner, D-vitamin.

Trots att jag varit ute i friska luften en hel del idag och dessutom ätit pastasallad två gånger samt druckit stora mängder vätska har jag i skrivande stund en enerverande huvudvärk som pulserar i mina ögonbryn. Just nu försöker jag att kurera den med koffein, eftersom jag misstänker att det är brist på detta som är problemet. Ingen förbättring i sikte trots stora koppar svart kaffe. Nästa steg är att avlägsna mig från datorskärmen och sluta upp med att sitta här och krysta fram ord bara för sakens skull.

"Dina studier ger dig inte rätt till studiemedel för den studietakt som du har sökt. Du får därför studiemedel för en lägre studietakt."

WTF?! Jag orkar inte med sådan här skit. Nu måste jag spendera morgonen i telefonkö till CSN. Som om det inte vore nog med att jag ska upp tidigt och få med all packning och förbereda flytt av katterna för att sedan åka tåg och sedan gå till tandläkaren och sedan gå och gå och gå. Klockan är över 00.00 och min middag idag bestod av fyra fullkornsrostbröd med smör, som gick ut igår, på. Jag har i runda slängar fyra ton tvätt att sortera och min lägenhet är i akut behov av en omgång med dammsugare och svabb. Sedan måste jag packa kläder för en hel helg och min hjärna är i nuläget inte ens kapabel att para ihop två strumpor, än mindre en hel utstyrsel. Jag är på ett fruktansvärt dåligt humör och om det inte vore så att jag är yr av sömn- och matbrist så skulle jag kunna komponera ihop en hel del osande kommentarer här om livets jävlighet. Istället ska jag hålla käften, supa mig full, hoppas på bättre dagar och åtminstone försöka uppbåda lite glädje åt att uppsatsen är inlämnad och klar.

The ice is getting thinner

Knaprar vita värktabletter och låter metallsmakande sörja vandra nerför strupen i hopp om lindring. Geggan landar någonstans långt innanför min spända buk som retsamt hotar att spränga gylfen på mitt enda par användbara jeans. I morse, alldeles innan syndafloden började pulsera nerför låren, önskade jag att jag vore gravid. För det vore ett tacksam anledning till att mitt bukfett expanderat 10E^4 cm i omkrets. Alternativet är nämligen alltför deprimerande. Jag känner mig som en oformlig klump av vitt dödkött, med celluliter som dansar jenka så fort jag behagar röra på mig. Att kalla de äckliga valkarna ovanför höfterna för lovehandles är en omskrivning i klass med att tsunamin i Phuket 2004 var ett litet vågskalp.

Som om mitt självförakt inte vore nog måste jag pallra mig upp ur sängen varje morgon för att cykla till campus och arbeta med projektarbetet, vilket är ett jäkla skämt och representerar allting jag lärt mig avsky i den akademiska världen. APA-manualen är ett dokument gjort av vita, medelklassgubbar som inte varit ute i den riktiga världen på minst 35 år. De sitter där inne i sin bajsbubbla och tror att de har någon reell makt och status; att det faktiskt spelar någon roll om det är mer än 150 ord i abstract eller inte, eller om tabeller har fler än tre vågräta linjer. Allt syftar till syvende och sist enbart till att exkludera människor och framhäva sin egen förträfflighet. Det finns ingen annan rimlig förklaring. Om de ville göra sina artiklar tillgängliga för gemene man, utanförAmerican Psychological Association, utanför sina klubbar för inbördes beundran, skulle de bygga på användarvänlighet. På gränssnitt som underlättar för läsaren. Inte borttagande av innehållsförteckning och tydliga rubriker.
Att projektet sedan ska göras i grupp om fem-sju personer kan göra vem som helst sinnessjuk. Anledningen till detta är förmodligen resursbrist, vilket enbart gör mig mer avogt inställd till universitet jag läser vid. Fristående kurser inom filosofiska fakulteten prioriteras längre ner än valet av papper på klosetterna. De kursansvariga är oftast totalt inkompetenta, examinationerna är värdelösa, föreläsningarna är meningslösa. Det finns ingen kommunikation mellan de ansvariga på institutionen, ej heller något genuint engagemang. Det känns ungefär lika roligt och utmanande att studera som att titta på Keno.

Vidare måste jag åter igen spy galla över tvättstugan. Hur äckligt är det inte med gemensam tvättstuga? Det är en gammal man som bor i andra trappuppgången som inte verkar ha alla hästar hemma, än mindre ha vett att sköta sin hygien. Det känns inte helt fräscht att man ska tvätta sin kläder i samma trumma som han har haft sina svettiga, gamla underkläder i. När jag lade in mina nytvättade lakan i torktumlaren innan luktade det gammal svett och tjära däri och i facket för sköljmedel i tvättmaskinen har det börjat växa en mängd slemmiga alger (?). Hur frånstötande är inte det?

Poupée de cire, poupée de son

Arcade Fire gör en underbar tolkning av Poupée de cire, poupée de son.

it's like a heartbeat, only it isn't

Tittar på teve och hör en melodi som kittlar någonting i det implicita minnet. Pianot; The heart asks pleasure first. Efter att jag sett filmen satt jag på övervåningen i mitt föräldrahem och försökte ta ut den på piano. Spelade om och om igen.
Detta återuppväckta minne ledde till en tanke som slog mig för ett par veckor sedan. Jag satt i en kyrka under uråldriga utsmyckningar och mosaikfönster, det var dags att ta fram psalmboken och gudarna ska veta att det var länge sedan jag höll i en sådan (no pun intended). Då plötsligt slog det mig; jag har glömt bort noter. Jag har glömt bort hur man tar ut melodier enbart genom att följa notraderna från g-klav till da capo. Denna plötsliga insikt ledde till nästa konstaterande; jag har förmodligen glömt hur man spelar flöjt också. Jag försökte visualisera noterna, de silvriga klaffarna, min fingersättning - men förgäves. Min hjärna har, under alla de år som min flöjt legat i garderoben, beslutat sig för att prioritera andra saker att systematisera och lagra. Efter att ha suttit och lyssnat på Pianot om och om igen och låtit nostalgin skölja över mig tog jag mina nycklar och stegade upp på vinden för att leta efter min gamla notpärm. Efter att ha bläddrat igenom gamla akvareller, skolkataloger och oljepaletter hittade jag så småningom en medfaren blå sak med djurklistermärken all over. Smakfullt. Bläddrade snabbt igenom alla noter på jakt efter igenkänning utan resultat, de sade mig ingenting, de hånade mig i sin obegriplighet. Men jag tänkte inte låta mig nedslås. Jag satte ihop flöjten och lät fingrarna chansa hej vilt på första bästa låt; Visa vid vindens ängar. Till min förvåning verkade mitt minne ha internaliserats i mina fingrar och sakta men säkert vandrade de längs med flöjten och skapade toner som visserligen lät halvfalska och orena men likväl rätt. Lyckligt bläddrade jag igenom pärmen och spelade låt efter låt för katterna och G. Mina grannar kan skatta sig lyckliga som har mig som granne. Nästa steg är att börja jobba med att friska upp kunskaperna på fiol och piano. Mina grannar kan säkert knappt bärga sig.

my manic and I

Kisses

fem dagar, tio rader

Blodfyllda alkoholådror löper över solbränd hud,
dansar över neondränkt golv,
cykeltrampar fort genom natten,
med trumhinnorna basvibrerande av M83
och munnen full av humle

Lungor andas fort vid försening till campus,
sömnsvullna ögon rör sig,
likt forfarande de vore kvar i REM,
illamåendet sänker sig över bålen i PMS-dimma
när jag spelar bort ytterligare en hand i hold'em.

Spelar bort mer pengar på poker, dricker Bacardi mitt i natten, gör tabubelagda saker i morgondimma, översätter "stress, appraisal and coping" till B-uppsatsen, sover för lite eller för mycket, går upp i vikt, angstar över dålig ekonomi, angstar över statistiktenta, angstar över brist på framtidsplaner och jobb. Allt är som vanligt.
Förutom att mina tankar mer och mer tas upp av min ekonomi. Eller snarare bristen på en. Detta leder i sin tur till att jag helt ofrivilligt häver ut mig sarkastiga och gnälliga kommentarer om denna så fort tillfälle ges. Happy company.
Jag tar med bryggkaffe i termos istället för att köpa kaffe på uni, jag cyklar 1 ½ mil istället för att åka buss, jag har i skrivande stund sparat in 1403:- på att inte röka, jag har menskopp och har så haft i 3 år, gud vet hur mycket jag sparat på att inte köpa äckliga mensskydd, jag tar med lunchlåda till uni...jag köper i princip aldrig kläder och jag äter oftast bara middag och den är oftast bestående av vatten, pulvermos och ketchup eller pasta. Ändå har jag inga pengar. Njet. Nada. Noll. Det känns...en aning trist att ha 800:- efter att räkningarna är betalda. Som ska räcka till mat, katterna och nödvändig hygien. Det går liksom inte. Samtidigt så har individer i Afghanistan inte ens sett en dator, människor drunknar i Burma, folk svälter och avrättas i stora delar av världen och äger knappt ens kläder på kroppen. Så, jag antar att mitt lidande inte står sig i konkurrensen. Dessvärre vinner aldrig rationaliteten.