The ice is getting thinner

Knaprar vita värktabletter och låter metallsmakande sörja vandra nerför strupen i hopp om lindring. Geggan landar någonstans långt innanför min spända buk som retsamt hotar att spränga gylfen på mitt enda par användbara jeans. I morse, alldeles innan syndafloden började pulsera nerför låren, önskade jag att jag vore gravid. För det vore ett tacksam anledning till att mitt bukfett expanderat 10E^4 cm i omkrets. Alternativet är nämligen alltför deprimerande. Jag känner mig som en oformlig klump av vitt dödkött, med celluliter som dansar jenka så fort jag behagar röra på mig. Att kalla de äckliga valkarna ovanför höfterna för lovehandles är en omskrivning i klass med att tsunamin i Phuket 2004 var ett litet vågskalp.

Som om mitt självförakt inte vore nog måste jag pallra mig upp ur sängen varje morgon för att cykla till campus och arbeta med projektarbetet, vilket är ett jäkla skämt och representerar allting jag lärt mig avsky i den akademiska världen. APA-manualen är ett dokument gjort av vita, medelklassgubbar som inte varit ute i den riktiga världen på minst 35 år. De sitter där inne i sin bajsbubbla och tror att de har någon reell makt och status; att det faktiskt spelar någon roll om det är mer än 150 ord i abstract eller inte, eller om tabeller har fler än tre vågräta linjer. Allt syftar till syvende och sist enbart till att exkludera människor och framhäva sin egen förträfflighet. Det finns ingen annan rimlig förklaring. Om de ville göra sina artiklar tillgängliga för gemene man, utanförAmerican Psychological Association, utanför sina klubbar för inbördes beundran, skulle de bygga på användarvänlighet. På gränssnitt som underlättar för läsaren. Inte borttagande av innehållsförteckning och tydliga rubriker.
Att projektet sedan ska göras i grupp om fem-sju personer kan göra vem som helst sinnessjuk. Anledningen till detta är förmodligen resursbrist, vilket enbart gör mig mer avogt inställd till universitet jag läser vid. Fristående kurser inom filosofiska fakulteten prioriteras längre ner än valet av papper på klosetterna. De kursansvariga är oftast totalt inkompetenta, examinationerna är värdelösa, föreläsningarna är meningslösa. Det finns ingen kommunikation mellan de ansvariga på institutionen, ej heller något genuint engagemang. Det känns ungefär lika roligt och utmanande att studera som att titta på Keno.

Vidare måste jag åter igen spy galla över tvättstugan. Hur äckligt är det inte med gemensam tvättstuga? Det är en gammal man som bor i andra trappuppgången som inte verkar ha alla hästar hemma, än mindre ha vett att sköta sin hygien. Det känns inte helt fräscht att man ska tvätta sin kläder i samma trumma som han har haft sina svettiga, gamla underkläder i. När jag lade in mina nytvättade lakan i torktumlaren innan luktade det gammal svett och tjära däri och i facket för sköljmedel i tvättmaskinen har det börjat växa en mängd slemmiga alger (?). Hur frånstötande är inte det?