Sthml-trip & resumé av Accelerator 2008

Nu är jag tillbaka efter en minisemester i hufvudstaden som gick alldeles för fort. Vi hann dock med att gå på grönan, äta på vegetarian/vegan-restaurang som jag var på sist med utsikt över Riddarfjärden, shoppa lite på rean på Weekday och framförallt; gå på Accelerator på Münchenbryggeriet.

Vi började med att komma senare än vi tänkt oss på grund av att vi drabbades av oplanerad köphysteri. Detta resulterade i att vi fick åka tillbaka till vandrarhemmet i Skanstull och lämna saker istället för att åka direkt. Våra planer på att hinna dricka en och annan öl i samband med lunchen gick också i stöpet. Väl framme vid Zinken går vi lite fel och får gå runt hela Münchenbryggeriet tills vi äntligen ser ingången. Visar upp våra medhavda utskrivna biljetter, får band, blir kroppsvisiterade, får slänga ut paraply och mineralvatten för att sedan gå inåt rätt in i utescenen där Those dancing days hade börjat spela. Förvånansvärt bra, Linnea var som en liten mini-Règine och utstrålade glädje och karisma. Kul att unga tjejer i Sverige (och någonstans överhuvudtaget) kan komma fram på musikscenen. Vi såg några låtar och sedan gick vi in för att vänta in Stars. Vi bänkade oss på balkongen där vi hade bra utsikt över scenen och drack öl. Sammanfattningsvis levererade Stars en skitbra konsert, ljudet ut var helt okej och de var spelsugna.
Dessvärre bestod publiken av en relativt gles skara framför den stora scenen, ovanifrån såg det ut som att merparten bestod av män med begynnande tunnhårighet i övre 30-årsåldern. Responsen var nästintill obefintlig och man började skämmas för att vara svensk, började tänka saker som att de aldrig kommer komma tillbaka till Sverige och såg imaginära löpsedlar framför ögonen i stil med "JAG VAR DÄR. PUBLIKEN SOM KNÄCKTE STARS. XX berättar."
Torquil Campbell börjar se alltmer full ut och dräller ned både mikrofon och synth, det är svårt att avgöra om det beror på den ökande frustrationen över en livlös publik eller för mycket öl. När de sjunger "Take me to the riot" mumlar jag i G: s öra att ja, inte fan är den här i alla fall. Amy Millan blir less och skriker något i stil med "You're not so much for laughing you guys, huh?!". De fortsätter dock spela och kasta ut rosor till publiken, innan de drar igång sista låten tackar Torquil för att de fick komma och spela. och det är möjligt att det säger mer om mig. men det lät som om han var grymt sarkastisk. Inte ens en sekund efter sista ackordet rusar han av scenen. Och ingen i publiken klappar en sekund längre än nödvändigt. Efter fem sekunder ser vi, uppifrån vår utsiktsplats på balkongen, att alla är puts väck. Någon står och sopar golvet, det ligger typ fem ölflaskor på golvet. Hjälp.

G och jag börjar fundera kring vad fan det är som har hänt med Accelerator. Sen går vi ut och hittar festen, man pustade ut lite och kollade på The Teenagers som drog upp svenska fans på scen, enbart tjejer of course.

Kommer hem och läser Håkan Steens krönika om Accelerator där han skriver "årets Accelerator den stora festen för trettioplussare som fixat barnvakt och vill påminna sig om hur det var att vara indie" . Haha, lite roligt sammanträffande att det inte enbart var vi som hade gjort den här observationen. Sedan tycker jag nog dock att han drar alltför stora växlar på detta när han sedan skriver "Det nya och heta brukade höra till kidsen men att döma av de drygt 2 800 på plats på årets Accelerator är det 60- och 70-talisterna som har bäst koll på de hippaste banden". Dels tror jag han höjde medelåldern ett snäpp och dels så begår han ett logiskt felslut med den slutsatsen eftersom Accelerator har en åldersgräns på 18 år. Hade inte den funnits hade Accelerator kryllat av 14-16-åringar som har väntat hela året på att få sina favoriter MGMT och Vampire Weekend. Det gäller bara att fundera kring var man vänder blicken. Det känns ju förvisso smickrande att Steen skriver att det är "vi" som har koll, "vi" som bryr sig, då slipper man tänka på att de flesta av mina högsta matcningar på last.fm representeras av 13-14-åriga tjejer.

Sedan gick vi in för att se Brian Jonestown Massacre, enbart för att vi hade vänner och familj på plats på konserten i GBG dagen innan, själv är jag inte så jätteimponerad. Efter mycket om och men kommer en vinglig Newcombe upppå scen med en laptop som han verkar filma med, yrar något om att han ska skicka det till sin mamma nu när han är ute på turné eller liknande, avslutar med att konstatera att han hatar henne. Sedan blir det mest musikalisk tristess och det känns som om 75% av publiken är där, inklusive jag själv, enbart för att se vad fan han ska ta sig till härnäst. När han säger "Poo-poo" i micken och fnittrar känner jag att det är läge att dra därifrån och ta en bra plats till Vampire Weekend istället.

Vampire Weekend var eufori, helt enkelt skitbra från början till slut. Helt klart bästa konserten.

Nästa konsert, och den sista på utomhusscenen, var MGMT som man också hade en del förväntningar på. Jag har läst att många inte tyckte att de levde upp till dem och att spelningen var en besvikelse, jag är dock nöjd även om ljudet lämnade mer att önska och att de inte alls var lika roliga att se på som killarna i Vampire.

Vad hände sen? Vid det här laget hade vi väl bränt ett antal hundra i baren och det började kännas. Vi gick till Mälarsalen och tog en snabb titt på Black Kids men det var alldeles för mycket folk och för lite syre för att jag skulle orka ta mig längre in. Sedan åt vi i väntan på Neon Neon. Efter att vi ätit var det fortfarande ett tag kvar tills start och vi intog dansgolvet högst upp vid stranden och dansade till gamla 90-talshits blandat med indiedängor. Neon Neon var riktigt kul att se, lycklig indie-electro som piggade upp trots att klockan nu var närmare 01.00 och man hade sett 6-7 band innan. Det funkade så bra att vi efteråt intog dansgolvet igen. Vid 01.30 bröts plötsligt musiken rätt av; 30 sekunder in i en låt. Vakter kom och menade på att de stängde nu. Alla på dansgolvet stämde dock upp i ett unisont missnöje och krävde att få höra en låt till och till allas glädje satte DJ: n på Håkan Hellström. Efter någon rad blev det tyst och alla sjöng glatt med tills vi insåg att det inte var meningen att det skulle bli spontan allsång utan det var fel på skivan. Efter ytterligare ett försök gav de upp och vi avslutade kvällen med Tough Alliance. It worked for me.

Sedan var det bara att bege sig hemåt. En mycket lyckad festival med undantag för vissa småsaker som till exempel att det endast gick att ta sig mellan utomhusscenen och inomhusscenen genom en trappa som vakterna stängde av helt random när de ansåg att det var mycket folk, då fick alla istället gå upp för en spiraltrappa inomhus (?). Man kunde heller inte komma till Mälarsalen när det var konsert på utomhusscenen för då var det för mycket folk och vakterna stängde av. Ologisk organisation med andra ord som visserligen inte påverkade mig i så hög usträckning med säkerligen ett flertal andra som kanske missade en bit på konserter de velat se. Man måste dock ge cred för det genomtänka spelschemat som lämnade ytterst få risker för krockar på de flesta ställen.

En sorgens dag i Sverige

FRA-lagen genomröstad och därmed har Sverige passerat en gräns som kommer stå i historieböckerna. Det roligaste i kråksången måste väl ändå vara att det är jag, som svensk privatperson, som ska bekosta statens rättigheter att avlyssna mig i mitt eget hem. Att Sverige blev utklassade i matchen mot Ryssland gör ju inte dagen ljusare direkt.

Riksdagsdebatten om FRA-lagen

Staffan Danielsson (c) på debatten just nu. Jag är mållös. Han verkar ju inte ens ha en insikt i vad han pratar. Det största hotet mot Sverige är ju solklart vårt eget styre. Tänk att människans minne är så kort.

Uppdaterat:
Som beteendevetare (och som tänkande människa) låter det inte ett dugg betryggande att information ska behandlas, samlas in, skötas av olika myndigheter som läggs fram som om de vore objektiva och fristående instanser, fria från människor och individer. Det är inte FRA eller en kontrollmyndighet som heter X eller Y som ska ha detta enorma ansvar, det är Karl, Erik, Anna och Andreas och så vidare. De dricker vin, de bajsar. De blir berusade, de reser och de sover liksom alla andra människor. De pratar. De har åsikter. De har partners. De har en bakgrund och en framtid. Nu får de också tillgång till enorma mängder information. Allt från privata hemligheter och böjelser, till mediers källor och sekretessbelagd information. Men detta är givetvis ingenting som de kommer påverkas av, non? De kommer bara "kasta i fiskarna i vattnet igen", ingen information kommer sparas, och så fiskar de vidare efter de riktigt fula fiskarna. Visst vore det bra om vi kunde öka landets säkerhet genom denna åtgärd men ärligt talat, vari ligger denna säkerhet? Vem tror att yttre hot kommer upptäckas genom detta? Och om man kan hitta en brottsling (liksom stackaren med raklöddersburken vid Oskarshamns kärnkraftsverk), är det då värt att utsätta det Svenska folket för denna enorma kränkning? Det största hotet måste ju vara risken för åsiktsregistrering, för information som hamnar i fel händer och så vidare. Däri ligger hoten mot Sverige och Sveriges befolkning som de menar att lagen ska beskydda. How ironic.

Wiklund sätter ner foten och bidrar till jämställdhetsdebatten

Aftonbladet är ju inte direkt kända för att skriva välformulerade eller ens någorlunda korrekta artiklar men jag kan ändå inte låta bli att kommentera. Visst, det är bra att medierna i sista sekunden har vaknat och uppmärksammat att vi är på väg att krossa allt vad demokrati och integritet heter i skrivande sekund, men samtidigt har de andra stora uppslag som till exempel detta: "Är du kvinna och gillar Sex and the city? Då förtjänar du lägre lön". Återigen, man får ta AB med en nypa salt, det är ju inte säkert att Wiklund har sagt detta (jag lyssnar inte på Mix Megapol) men det är ju onekligen underhållande, särskilt när han i klassisk Yrrol-anda längre ner i artikeln medger att det var ju kanske lite drastiskt uttryckt. Skit i integritet och yttrandefrihetsfrågor, skit i reella jämställdhetsfrågor, pudelns kärna ligger givetvis i den "bakåtsträvande" filmen Sex and the city. Kom igen, detta är värt att uppmärksammas och demonstreras mot! Bra att Aftonbladet tog upp detta, skarpt Wiklund!

Skämt åsido. Just nu pågår en debatt i riksdagen och det är bara att be och hoppas att minst fyra ledamoter tar sitt förnuft till fånga och har kurage nog att rösta nej. Själv känner jag mig maktlös och hopplös och om lagen går igenom hade jag nog önskat att jag varit mer delaktig och försökt göra något, så att man i framtiden kan tala om att jag stod upp för demokratin och aktivt var mot en sådan lagstiftning.

humming

Skrivlusten lyser med sin frånvaro och en dag läggs snabbt till en annan. Om mindre än en vecka vänder det, vi går mot mörkare tider, och jag som just tyckte att det började bli ljust. Det fina vädret är borta och man borde väl inte klaga på regn och rusk med tanke på hur mycket bränder och torka det har varit, men det vore dystert om solen som var var all sol som jag fick; även om det var hundra gånger mer än i fjol. Juridiken är intressant, men mastig, hur jag ska få in alla dessa lagar och paragrafer i huvudet på ett par veckor är en gåta. Det vore såklart lättare om jag började läsa på allvar men jag är konstant trött och det finns alltid annat att göra. Som att tvätta över två veckors smutstvätt. Och titta på bostadsrätter och hus. Idag hittade jag ett hus med över 7000 kvm trädgårdsyta. Det vore något det.

Nästa vecka hoppas jag att det blir en tripp till Sthlm för att se Band of horses, Neon Neon, MGMT, Stars, Those Dancing Days och Vampire Weekend m.fl. Som plåster på såren för Way out west.

Världen blir bara allt mer obegriplig. Nyss spelades Arcade Fire i en trailer för en serie som hette New Amsterdam.

1984 - Den ljusnande framtid är vår

Jag skrev om det senast det var på tapeten. Nu är det här. Igen. Det är dags nu. Men det är så många andra som skriver om det bättre. De är mer insatta och mer pålästa med fler referenser. Så jag hänvisar dit. Själv tycker jag bara att det känns jävligt obehagligt bland annat av de skäl som räknas upp i artikeln. Och jag kommer skratta åt den naiva massan som menade på att "bara man har rent mjöl i påsen så..." när vi sitter där i skiten. Fattar man inte vad som kommer gå fel här, så är det något som är mer galet med världen än vad jag tidigare har befarat.

The time has come again

"Vad heter du?" "Hur många år är du?" "Får du köra bil?" "Har du en bil?" Varför inte då?" "Dyrt? Hur många pengar har du då?" "Vart ska du?" "Hur långt är det dit?" "Har du några barn?" "Vad heter du i efternamn?"

Tindrande barnögon under lugg tittar på mig uppfordrande. Det rosa diademet med dödskallar på sitter som det ska. Varje svar på frågan tas i beaktande under några sekunders tystnad. Och jag sätter tillbaka mina hörlurar i öronen. Sedan vänder hon sig om i sätet igen. Läpparna rör sig och jag får snällt ta ur mina hörlurar igen för att besvara flickebarnets alla funderingar kring mitt privatliv. "Vad är universitet för något?" "Varför har du inga pengar?"

Vaknade upp alldeles för sent. Duschade snabbt kroppen. Håret fick duga. Bryggde kaffe. Insåg att det var storm utomhus och kom på den briljanta idén att ta bussen till uppropet i arbetsrätt.

Bussen är nästan 10 minuter sen och när busschauffören öppnar dörren längst bak och jag får klämma mig in i två skolklasser står det klart varför. Barn, barn, barn överallt. Små barn. Högljudda barn. Nyfikna barn. Var man verkligen så liten när man gick i 1:an? 7 år var de. Skulle börja 2:an nästa år upplyste de mig om när jag gav mig på en vild gissning på 5-6 år. Barnen blev förnärmade.

Jag hade svårt att hänga med i föreläsningen. Rekvisit. Generalklausul. Balkar. Kändes som om jag var mätt. Mätt på allt. Orkade liksom inte ta in juridiska begrepp. Också. Men jag gjorde ett genuint försök att hänga med. Antecknade ord. "Grundlagarna kan ni väl?" "-"Ehh. Jaaa.Hrm" Känns inte som att jag fått pausa. Lämnade in hemtentan i psykologin i onsdags kväll så ärligt talat har jag ju haft nästan en vecka. En vecka som spenderats mestadels i solen på en gräsmatta. Med katterna ute på bete. Sporadiska dopp i kall, klar sjö. Grillning i kvällsolen och öl på uteservering. Ändå...tar det emot.

Efter föreläsningen väntade ytterligare en busstur. Vid stationen fick jag äntligen en sittplats. Då flyttar sig en äldre man, som tidigare suttit baklänges, och tar plats i sätet bredvid mig. Innan vi ens lämnat resecentrum noterar jag att han i sann manschauvinistisk anda breder ut sig. Inkräktar på min priva sfär och på min halva av sätet. Han skrevar, som om hans kön vore av en köttlimpas storlek, medan jag får knipa ihop mina ben med väskan över mig för att överhuvudtaget få plats. En tanke föresvävar mig; kanske jag borde kräva mitt utrymme, bestämt pressa tillbaka hans lår dit de hör hemma. På hans säte. Det är klart jag borde. Men någonstans där märker jag att hans lår pressar onaturligt mycket mot mitt, hans kroppsvärme känns genom mitt jeanstyg. Han sitter inte bara där och tror han äger världen; han kränker mig, medvetet. Känner hans blickar i ögonvrån. Börjar känna mig grymt äcklad och obehaget kittlar i maggropen när jag blir pressad längre in mot bussväggen. Till slut reser jag mig abrupt och går mot utgången för att ställa mig där, trots att det är en bra bit kvar till busshållsplatsen. Får en känsla av att han försöker ta på mig när jag försöker smita förbi men hans hand nuddar mig knappt. När jag står vid dörrarna och väntar sneglar jag över axeln; han sitter med benen ihop. Inte ens en aning bredbent.

Jag hoppade av på stan för att handla med mig mat hem. Efter en veckas frånvaro fanns det inte så värst mycket ätbart hemma. Jag hittade två halva gurkor, med enorma mängder mögel på, och en härsken yoghurt i kylen. Passade på att kolla in en nya affär när jag ändå var på stan, träffade på en vän och kom ut därifrån med två nya plagg.
Jag förtjänar fan det här.

Get better

Min lägenhet är ~sextio grader varm och mitt vatten har blivit klorerat så nu lämnar jag stan. Åker till lägre breddgrader, i alla meningar. Hoppas på att försöka kunna få ihop den sista hemtentan trots att jag inte ens förstår vad som ska göras och att artiklarna är obegripliga. Premiärbadat i helgen, både i lördags och igår. Får se om det hinns med ett dopp ikväll också. Jag är inte den som klagar på fint väder men det ska helst avnjutas på landet, i avskildhet och/eller med närhet till en svalkande sjö. Mitt i stan inne i en lägenhet där luften står stilla och luktar avgaser; nej tack.