Sleeping lessons

Igår, efter att jag duschat, började det klia lite på halsen. No news där, min hud hittar nämligen på dylika saker hela tiden i form av mystiska prickar, eksem eller nässelutslag. Nu gick det dock inte ner utan blev ihållande svullet och rött. Var ju inte så mycket mer att göra än att släpa mig iväg till dagens upprop (det sista äntligen). När jag kom hem fick jag ytterligare några små kvisslor vid sidan av hakan och längre ner, fortfarande inte något nytt direkt, tills jag ser min gigantiska dubbelhaka i spegeln. Har den alltid varit där? Nej, inte så här mycket, så fort jag tittar ner lite känner jag huden vika sig och bilda en äcklig lite bulle. Dessutom känns halsen svullen och varm så det måste vara något nytt. Som om jag inte avskydde min dubbelhaka som den var liksom. När jag vaknar upp idag kan jag konstatera att den fortfarande är kvar, kommer jag alltid se ut så här nu? Har ingen som helst lust att gå utanför dörren. Det har jag å andra sidan inte haft på hela veckan. Det är förmodligen enbart hormoner i kombination med näringsbrist men det känns som om det har varit riktigt nära nu. Jag har svårt att fokusera på verkligheten och extremt svårt att styra upp saker och se saker på ett bra sätt. Allting har bara varit extremt...mörkt. Oroväckande. Jag hoppas att det är något övergående för hösten har ju knappt börjat.

Om ett par timmar ska jag och dubbelhakan iväg på en 4-timmars-föreläsning. Ikväll kommer G hit så veckan är i princip redan slut. Inget mer plugg (som om det blivit mycket av den varan den här veckan ändå). Då kan jag med gott samvete kolla färdigt på andra säsongen av Carnivàle.

My manic and I

Usch, nu har jag bakisångest så det dryper om det. Underbart hur det kommer två dagar efter. Förmodligen var idiote(n) (-rna) jag pratade med nyktra som små barn och kommer således ihåg allting i skarp detalj. Till exempel hur jag ser ut. Jag kan inte stoltsera med detsamma så min enda tröst är att om jag stöter ihop med dem igen kommer jag kunna gå förbi utan att skämmas ögonen ur mig.
När jag tänker på mitt tillstånd och hur jag predikade för dem om unga tjejers sexualitet och blablabla så vill jag bara gå och lägga mig och dö under närmsta möbel. Menmen, visst, det var kanske lite för utlämnande och opassande men folk som inte ens har hört talas om saker som vestibulit förtjänar upplysning och uppläxning. Jag får väl offra mig och ta den smällen, heh.

Nu måste jag skriva den där texten till socialatropologin. Giv mig styrka. Suck.

Äter söndermicrad paj från frysen, nyss hemkommen från efterfest. Jag träffade sådana fruktansvärda idioter ute, tjejen jag pratade med hade aldrig hört talas om vestibulit och killen /(ennes kompis uppenbarligen) gav det fina rådet för tjejerna som led av dylik åkomma att "uppsöka en doktor kanske". MEN JAAAAAAAAAAAAAAA, DET SKULLE DE JU ALDRIG KOMMIT PÅ SJÄLVA. GUUUU' VILKEN BRA IDÉEEEEEE!".


FYYYYY FAAAN. VILKET FÖRMINSKANDE OCH FÖRÖDMJUKANDE RESULTAT FÖR DE MÄNNISKOR SOM FORTFARANDE HYSER OM OM MÄNSKLIGHETEN.

Jag försökte som människa, som kvinna och som individ som läser sexualitet, identitet och samhälle förklara att livet inte är svart eller vitt och att livet inte är fullt så enkelt för 14-15-åringar som man tydligen kan tro /hej doktorn jag har ont i fittan hjälp/, men utan resultat.
Det slutade med att jag gick på efterfest i flera timmar ,med några fransmän som bjöd på sprit. Sedan tog jag en taxi hem med en snabbvisit på ett hotell fär att sedan gå hem..

Sorgligast

Så fruktansvärt sorgligt. En bebisval som tappat bort sin mamma diar i ren desperation båtar.
Edit: En till artikel. Jag kan knappt läsa tidningar längre, jag blir så nedtyngd av allt sorgligt och hemskt.

Trivia

Tänkte göra äppelmos eftersom jag har sjuttio äpplen som ligger och trängs i kylen men det verkar ju vara hur omständligt som helst. Ska kanske göra femton äppelpajer och slänga in i frysen istället.
Sedan försöker jag komma på någonting som betraktas som typiskt svenskt, en ritual (nej, inte midsommar) eller föremål kanske, det är nämligen vad jag ska utgå ifrån i min exotiserande text och jag kan inte komma på en enda sak. Den är röd och stor och ja, det är en falukorv eller &5jgd¤yjh. Fan. Hade jag haft en fanclub till den här bloggen hade jag säkert kunna fått massa kommentarer och tips av er men nej, ni 4-5 läsare behöver inte bemöda er om ni inte hemskt gärna vill förstås. Deadline är på måndag kväll.

Annars sitter jag och funderar på vad som har hänt egentligen när det enda jag kan skriva när jag sätter mig här är trista och ointressanta saker som om huruvida jag ska göra äppelmos eller om jag har kaffe hemma eller ej.

Back

Tillbakaflyttad i stan och nyss hemkommen från mitt första upprop. Även om det relativt mjukstartas så känns det som att jag kan ha tagit mig vatten över huvudet med att läsa 150% i höst, framför allt känns det rörigt nu i början när all kurslitteratur ska införskaffas, inte bara ekonomiskt utan att ens hålla reda på allting känns kaosartat. Min nya kalender är totalt oumbärlig. Till nästa gång ska det läsas samt att jag ska skriva en exotiserande text som jag sedan ska läsa upp för mina kurskamrater. Hjälp. Imorgon är det ett till upprop och i övermorgon ett till, samt ett till nästa vecka.

Ringarna har kommit men vi är för panka för att hämta ut dem så de får ligga där och vänta ett tag till. Jag hoppas jag får CSN redan den här veckan för annars kommer jag hamna långt efter när det gäller kurslitteraturen, om jag ens kommer ihåg vad som ska inhandlas, jag har försökt strukturera upp allt på ett papper men ja..

Eftersom det kom mikroskopiska regnstänk tog jag bussen till campus, lat och otränad som jag är. Jag kom inte ihåg om jag hade pengar på mitt värdekort eller ej men chansade och stoppade ner kortet i kortläsaren när jag steg på, 10.40 stod det, vilken tur tänkte jag, och vilket lustigt sammanträffande att det väl är just det det kostar, eller? Jag kom inte ihåg riktigt.
På väg hem betalade jag via SMS stannade jag för att fylla på mitt värdekort med mina sista pengar. På kvittot står det nu att jag har över 190:- kvar på kortet (?) Det tog flera sekunder innan jag fattade att 10.40 ju står för vad resan kostar, väntar man lite så kommer saldot upp men detta har tydligen min förvirrade hjärna glömt av. Bra att jag fyllde upp mitt värdekort när jag har så lite pengar på kontot. Hoppade av bussen för att köpa kaffe och plockade även på mig olivolja eftersom jag kom på att det väl saknades, kände mig nöjd tills jag kom hem och ställde flaskan bredvid en helt ny oöppnad olivolja. Summa summarum: Inga pengar på kontot men ett överfyllt värdekort och två oöppnade flaskor olivolja. Great.

Heh. Kom nyss på att jag skrivit ett halvt A4 om kaffe, olivolja och värdekort. Intresseklubben antecknar. Borde ju inte vara alltför svårt att skriva en exotiserande text om något vardagligt, det går liksom inte att hejda mitt triviala ordbajsande.

Fynd

Trots att jag borde spara mina pengar till kurslitteratursinköp kunde jag inte motstå att knipa dem innan någon annan tog dem. Steampunk-örhängen och Paparazzi-halsband.

Some crap

Jag undrar om Playradioplay!'s låt "Some crap about the furniture" är på något vis connected med Electric Presidents "Some crap about the future"?

I'm a pirate, You're a princess

Idag fick jag kommentaren att jag inte pratade så värst mycket/inte var pratsam/var tystlåten (kommer ej ihåg exakt formulering) vilket, för de som känner mig, är en helt hysteriskt rolig kommentar (hey, även för de som inte känner mig; en frisör jag hade kommer ihåg mig som "hon som pratade så mycket".
Situationen och de spörsmål som kom upp var dock av det slag att det inte var speciellt konstigt att jag agerade som om jag hade munkavle på mig.
Nu dricker jag mitt tredje glas rödvin och målar naglarna i min ensamhet. Upp tidigt imorgon på nyktert släktkalas som ska pågå hela dagen/kvällen. Jag ska även spendera natten hos my folks, något jag enbart har gjort två gånger sedan jag flyttade hemifrån för åtta år sedan. Kanske ska smuggla med mig min bag in box?

080808

Long time no see. Tiden har onekligen rusat de senaste veckorna. I retrospekt kan jag dock konstatera att de varit fyllda med sol, bad, klippor, grillad halloumi, utflykter och litervis med kall öl; det vill säga allt som saknades förra sommaren. Jag borde således ha bunkrat upp med endorfiner inför den mörka tid som ligger framför mig men efter en vecka med regn känns det som om jag inte sett sol på flera månader. All energi är borta och alla dagar känns som déjà vu.

Varje dag vaknar jag upp till det uppfriskande ljudet av kattvrål samt hans nya påfund; dra tassen upp och ner på persiennen, upp och ner, upp och ner, samtidigt svajar den fram och tillbaka och bildar en underbar stroboskopeffekt i sovrummet. Rena discot. Om det inte vore så att klockan är 7 på morgonen och mitt huvud känns som havregrynsgröt.

Sedan tar jag och sätter mig i bilen, och därmed utsätter mig för direkt livsfara eftersom jag inte är speciellt van vid att köra bil, och åker ut på landet till mitt föräldrahem. Sedan åker jag hem igen, då har G förhoppningsvis kommit hem från jobbet, vi kollar på lite serier från datorn och sedan är det dags att gå och lägga sig igen. Nästa dag återupprepar sig på samma vis.

Igår åkte G till GBG till WOW. Jag är kvar här på grund av min kära mors 50-årskalas imorgon. Jag orkar inte ens kommentera detta tragiska faktum.
Jag vaknade imorse av persienndiscot ackompanjerat av ylanden, sedan har jag diskat, experimenterat med hårrullar (total failure), snart ska jag duscha, handla och sedan sätta mig i bilen och åka ut på landet igen. Happy days!