Sleeping lessons

Igår, efter att jag duschat, började det klia lite på halsen. No news där, min hud hittar nämligen på dylika saker hela tiden i form av mystiska prickar, eksem eller nässelutslag. Nu gick det dock inte ner utan blev ihållande svullet och rött. Var ju inte så mycket mer att göra än att släpa mig iväg till dagens upprop (det sista äntligen). När jag kom hem fick jag ytterligare några små kvisslor vid sidan av hakan och längre ner, fortfarande inte något nytt direkt, tills jag ser min gigantiska dubbelhaka i spegeln. Har den alltid varit där? Nej, inte så här mycket, så fort jag tittar ner lite känner jag huden vika sig och bilda en äcklig lite bulle. Dessutom känns halsen svullen och varm så det måste vara något nytt. Som om jag inte avskydde min dubbelhaka som den var liksom. När jag vaknar upp idag kan jag konstatera att den fortfarande är kvar, kommer jag alltid se ut så här nu? Har ingen som helst lust att gå utanför dörren. Det har jag å andra sidan inte haft på hela veckan. Det är förmodligen enbart hormoner i kombination med näringsbrist men det känns som om det har varit riktigt nära nu. Jag har svårt att fokusera på verkligheten och extremt svårt att styra upp saker och se saker på ett bra sätt. Allting har bara varit extremt...mörkt. Oroväckande. Jag hoppas att det är något övergående för hösten har ju knappt börjat.

Om ett par timmar ska jag och dubbelhakan iväg på en 4-timmars-föreläsning. Ikväll kommer G hit så veckan är i princip redan slut. Inget mer plugg (som om det blivit mycket av den varan den här veckan ändå). Då kan jag med gott samvete kolla färdigt på andra säsongen av Carnivàle.