Happy people never fantasize

Året var 1996, och jag upptäckte en av mina första musikkärlekar; Broder Daniel. Genom åren var BD alltid med på bandet i freestylen. Sedan kom Fucking Åmål och BD blev allmängods. Men BD var fortfarande en musik som alltid fanns i bakgrunden och som jag ständigt återvände till för att vältra mig i nostalgi, rebelliskhet eller bara lite härlig tonårsångest. En gång var jag på en BD-konsert helt ensam. Jag stod själv framför Hawaii och lyssnade till Henriks stjärnbeströdda uppenbarelse. Jag tror att det kan ha varit sista gången jag såg dem. Läste nyligen att det ska göras en dokumentär om BD. Något att se fram mot tills nästa år. Jag gråter lite inombords när jag tänker på att jag missade deras hyllningskonsert till Anders Göthberg och tillika deras sista konsert någonsin. Men det är också typiskt, som en egen liten ironisk skrevspark. Jag får hålla till godo med filmen istället. Trailern har släppts på YouTube:

Den kommersiella vaginan

För ett par veckor sedan hjälpte jag en australiensk kvinna med att hitta vägen, både att byta buss och när hon skulle hoppa av. Hon kom direkt från Australien och hade fått fel direktioner. Kände mig typ barmhärtig samarit. Idag skulle jag på en föreläsning med Sheila Jeffreys om trafficking och prostitution och när jag vandrar in i föreläsningssalen så sitter hon där. Kvinnan från Australien. Small world.

Riktigt intressant föreläsning, både inspirerande och nedslående på en gång. Stod och väntade på bussen med henne igen och gick av samtidigt. Kom dock inte för mig att säga någonting utan stirrade mest ner i marken som en idiot. Hon kom ut med en ny bok för två veckor sedan; The Industrial Vagina: The Political Economy of the Global Sex Trade som jag ska försöka läsa någon gång. Nu när jag satt och googlade så ser jag att hon tydligen är extremt radikalfeministisk och har tydligen bl a sagt att "When a woman reaches orgasm with a man she is only collaborating with the patriarchal system, eroticizing her own oppression…” Vet inte om det stämmer men det är förmodligen sant. Hon nämnde även på föreläsningen hennes åsikter om äktenskapet och jämförde det med prostitution. Även om jag inte håller med om sådana ståndpunkter kan jag till en viss del förstå dem om jag ser till det stora hela och allt hon har med sig i bagaget.

Jag har aldrig bekänt färg i debatten om sexköp som var så aktuell för några år sedan (och som fortfarande är), ett tag tyckte jag att pro-sexfeminister hade många bra argument, Petra Östergren till exempel. Efter den här föreläsningen känner jag mig dock rätt skakad, och jag har en helhetsbild av sexindustrin jag inte haft innan. Och det är ingen vacker syn.

Sleepdriving

Ett av tecknen på att du spelat BG för mycket; du tittar på film och inbillar dig att det är gröna och röda ringar under huvudpersonerna. Eller så vill du pausa filmen när de slåss genom att trycka ner en föreställd space-tangent framför dig.

När jag blev så förkyld förra veckan föll jag ner i total apati. För sjuk för att plugga och tänka började jag spela lite BG och nu när jag mår bättre så känner jag mig fortfarande för apatisk för att plugga. Jag gör ingenting. Sitter bara hemma i min nästan minusgradiga lägenhet och glor. Varje natt innan jag sent omsider somnar tänker jag att nu jävlar; imorgon ska jag gå upp tidigt, diska, laga ordentlig mat, gå ut lite, läsa lite kurslitteratur. Men så går timmarna och dagarna och ingenting händer. Förstår inte hur folk orkar göra någonting överhuvudtaget...Jag behöver inte lugnande, jag behöver fan speed.

come on feet

Sitter på bussen och läser en dagstidning där en man anonymt går ut och berättar om hur hans liv dramatiskt vände för några år sedan. I gårdagens tidning listades tydligen de med mest skulder hos kronofogden i länet (intresseklubben antecknar) och han var en av dem. Han gick tydligen från att driva ett framgångsrikt dataföretag och bo i hus med fru och barn till att gå på något slags ekonomiskt fuffens och nu ligga flera mille back, frugan och kidsen drog också och huset hade han fått sälja. Nu får han inga jobb för att han inte passerar någon kreditkoll och han lever på existensminimum, "jag får bara 7800:- att leva på per månad", säger han (ungefär, kommer inte ihåg exakt). "Nu vet jag att de som lever på existensminimum inte behöver vara missbrukare eller psykiskt sjuka, de kan också ha varit egna företagare" (!)...ELLER, så kan de vara studenter?! Eller hur var det nu? Man ska vara nöjd och tacksam att ta sitt lån och få in 7300:- varje månad, fan som student kan man ju leva på nudlar och bo med 18-åringar i en korridor utan dusch, eller? Inte är det existensminimum inte, inte ens när matpriser och hyror går upp och ens fasta kostnader övergår 80% av månadsinkomsten. Men så får man läsa i en artikel om en f.d. mångmiljonär som nu lever på existensminimum och han får ett helt uppslag i tidningen. Han lever i misär, han får bara 7800:- i månaden, i bidrag! I bidrag! Inga lån här inte. Och när man kommer hem så läser man om Postens VD som drar in 900 000:- i månaden. Och man funderar på hur saker och ting står till här i världen egentligen.

Jag är fortfarande djävulskt förkyld, men nu har som tur är näsan slutat att rinna som en kran. Kvar är bara ett fnasigt, rött och svullet sår som innan kunde passera som näsborrar. Men det är okej, jag föredrar sår och igentäppthet anyday framför konstant snorflöde.

Jag funderar på att hoppa av en kurs. Fast det tar emot. Samtidigt känner jag att det är en omöjlighet att hinna med allting som ska göras om jag inte gör det. Det är knappt jag klarar av det ändå.

eyes like tar

Jag har blivit något djävulskt förkyld. Föga förvånande förvisso eftersom G kom hit i torsdags och var genomsyrad med förkylningsbakterier. Jag tror dock att jag skulle kunna ha sluppit undan om det inte var så att jag slet sönder min kropp i lördags/söndags. Som en rikoschett slog förkylningen till under eftermiddagen igår och har nu helt tagit min kropp i besittning. Det finns inget som kväver intentioner och planer på att påbörja ett nytt liv mer effektivt än en riktigt ordentlig förkylning.

Jag ska aldrig mer dricka. Åtminstone ska jag aldrig mer dricka så tvångsmässigt stora mängder. Jag hatar mig själv litegrann. Bakfullhet dag två är nästan värst på ett sätt, för den första dagen mår man så dåligt att det egentligen bara är någon slags överlevnadsmekanism som kickar in, typ fokusera på att andas och att inte få en hjärtattack mellan kräkattackerna. Dag två mår man så pass bra på ändå att det finns gott om utrymme över till ångest.

Kids

I lördags kväll var vi på väg till en fest i en annan stad. Stressade som satan och cyklade in på stationen någon minut innan tågets avgång, sprang för att komma upp på rätt perrong och möts av ett enormt folkhav; hundratals 14-17-åringar som skulle med samma tåg. De 30 minuterna som följde kan vara några av de värsta jag varit med om. Jag var svettig och bakfull och illamående och var tvungen att stå upp i vestibulen utan möjlighet att klä av mig jacka och tröja, det var säkert över 30 grader och knappt något syre, en tjej som stod i närheten svimmade av. Tåget krängde fram och tillbaka och det fanns inget att hålla i, samtidigt stod man omgiven av halvfulla fjortisar som luktade gammalt matos och Axe och som stod och skrek och knuffade på varandra (och indirekt mig). Några tjejer skrek i falsett och klappade händerna oavbrutet, ett gäng killar bredvid stod och brölade med sina målbrottsröster om kondomer, ett annat gäng stod och skrek en ramsa om att någon var homosexuell. Vad fan är det med fjortisar och bekräftelsebehov? Varför kan de inte stå stilla och prata lugnt? Varför måste de hålla på och slå på varandras fula kepsar och knuffa på varandra hela tiden? Varför har alla ungdomar man stöter på någon form av bokstavskombinationsdisorder? Efter att ha stått där i en halvtimme och pendlat mellan ett behov av att kaskadspy i närmsta fjortis luvtröja, börja störtböla eller bara kasta mig ut genom fönstret började det helt plötsligt kännas lockande att vara hemma och kolla på Dansbandskampen en lördagkväll. Den lockelsen försvann som tur var senare på kvällen då jag skakat av mig bakfyllan och den traumatiska upplevelsen av tågresan.

Men fortfarande; vad är det för fel på kidsen egentligen? Idag på bussen stöter jag på samma beteende. 5-6 killar i 15-årsåldern står upp i mitten av bussen och skriker diverse gutturala saker åt varandra, de knuffar på varandra och sliter i varandras mössor. De står upp och viftar med armarna och försöker hålla balansen, inte medvetna om att deras armbågar och blöta stora ryggsäckar är en hårsmån ifrån att ge mig en smäll rätt i ansiktet. På vägen ut var jag nära att bli nedtrampad på grund av att de knuffade varandra framför sig och därmed knuffade mig rätt in i en ruta. Inte exakt vad man är upplagd för efter att inte ha ätit på hela dagen och suttit på campus och arbetat framför en dator oavbrutet i 5 timmar för att sedan stått och väntat på bussen i ösregnet i en kvart.

Annars är allt jämndåligt, har fullt sjå med att hålla näsan över vattenytan. Jag orkar inte ta upp specifika saker, men det känns i alla fall lite som att Murphys lag bevisar sig om och om igen.
en det löser sig. Väl. Det gör det alltid. I slutändan. Jag är i alla fall inte 15 och måste umgås med jämnåriga monster, vilket man i alla fall måste se som en ljusglimt, det gäller bara att härda ut när man träffar dem i det offentliga rummet. (Och disclaimer såklart; alla kids är såklart inte så här, men tyvärr är det ju inte de som märks).

Svenskhet och kvasidebatt med Josefsson

Kollar på Debatt på SVT1 och man upphör verkligen aldrig att förvånas över folks inskränkthet. Vuxna människor som inte kan respektera människors integritet och önskan om att inte ha kroppskontakt med vem som helst. "Är man i Sverige ska man hälsa med handen. PUNKT!" Jag kan förstå provokationen eftersom det är ett vedertaget och etablerat icke-verbalt beteende men herregud det måste ju liksom finnas en gräns någonstans, det blir väldigt tydligt vem som har tolkningsföreträdet här. Programmet Debatt är visserligen helt värdelöst och minst av allt är det någon debatt att tala om namnet till trots. Och Janne Josefsson ger mig kväljningar. .Ska sluta titta nu.

-

Okej, jag är ju lite fucked mentalt men i förmiddags började jag gråta när jag såg att Obama vunnit och såg hans tal på web-TV. Men det är okej, för det är rätt stort. Sedan fick jag ett mail om att jag fått VG på min hemtenta. Det är också stort och jag blev lite glad, eller, känslan är väl mer någon slags lättnad eller belåtenhet. Men det är okej. Jag har tagit ett beslut, som känns ganska okej just nu, och det är att jag tänker inte bli avskriven med ett recept. Det är faktiskt inte okej.

There goes the fear

Borde kanske skriva någonting här men det är rätt blankt för tillfället. Har snott in mig själv i trassel och dragit igång en karusell som jag trott stannat för alltid. Och nu ångrar jag mig. För nu är det det enda som allt cirkulerar kring och jag har inte tid med det. Motar bort alla tankar och försöker fokusera men orden bara dansar och jag tar en kaffekopp till och tittar på ett avsnitt av Dexter till, istället för att tänka på alla måsten som ligger framför mig. Istället för att tänka på allt som känns omöjligt och oöverkomligt.