Gött det skulle kännas att vara långledig i vårsolen med tentan i ryggen tänkte jag. Sitter istället med gråten i halsen och vill bara slå sönder någonting hårt. Det är ju skönt att det inte finns någon diskrepans mellan stimuli och respons.

Tänkte spela lite poker för att förtränga det dåliga humöret (bra tänkt!). Hade sparat ihop en liten pott på pokern och trots att det känns som om det är två steg fram, tre steg bak, ett steg fram, ett steg bak som gäller så tänkte jag att jag kanske äntligen skulle ha råd att köpa en ansiktskräm istället för att använda den där gamla Oil of Ulay-nattkrämen jag fick som julklapp för två år sedan i brist på annat. Det var innan jag förlorade exakt varenda hand och 300 spänn. Vad i helvete är oddsen för att man ska förlora när jag har triss i damer och hög kicker? Har JJ på hand innan flopp, floppar triss, nejnej då får någon jävel färg på river, högsta par och ess som kicker, nejnej då får någon jävel helt obegripligt triss. Jag blir helt knäckt. Det är då jag andas djupt, slutar spela och lämnar datorn. Agerar rationellt. Gör det rätta.
Eller inte.
Jag får helt plötsligt för mig att jag kanske skulle vinna massa pengar på Triss istället (!) som ett tecken på att gud inte hatar mig och köper två trisslotter à 25:-. Jag vann. Inte såklart.
Försöker tänka att jag egentligen inte är back för jag har bara investerat 50:- och jag har fortfarande drygt 200:- på kontot. Så egentligen är jag 150:- plus. Men det är inte så det känns.

-

sharp me like a pen

Jag har inte tid eller lust att blogga. Solen är för stark och tentaplugget är för hårt och det finns alltför mycket alkohol på helgerna som behöver drickas. Jag tänkte bara meddela att det bokstavligen gör fysiskt ont i kroppen på mig så fort jag tänker på att jag missar Way out west. Och jag tänker på det jätteofta. Aj.

it's not so hard

Cyklar ölberusad hem i solnedgången med Hot Chip i öronen med vårluft i lungorna och tänker att underbart är nu, underbart är flyktigt - men tillgängligt.

On y va!

Vårsolen är som balsam för själen och som döden för tentaplugg.

A temporary dive

Min problematik kanske inte är så långsökt ändå när jag tänker efter. Sådant här får jag nämligen höra jämt. Autentiskt telefonsamtal, fritt återgivet, med min mormor för ett par minuter sedan:

Mormor: Hej XXX! Det är mormor som ringer. Sitter du och söker till hösten nu?
Jag: Njae, jag gjorde det igår så det är klart nu.
Mormor: Du får kolla säkert så att det har kommit fram nu, jag såg på nyheterna att det inte fungerar som det ska.
Jag: Jo, jag märkte det, men jag fick in det igår i alla fall och fick bekräftelsen och allt.
Mormor: Ja, men kolla det för nu har de flyttat fram datumet och allt.
Jag: Mmm
[...]
Mormor: Vad har du sökt för något till hösten nu då?
Jag: Ja, jag har sökt lite olika kurser för att plocka ihop till heltid, kommunikation och samtalsmetodik, grupprocesser och konflikthantering, kulturkontraster (jag utelämnar medvetet sexualitet, identitet och samhälle)
Mormor: Jahaa, det låter ju bra...Bara du blir något yrke på det. De kanske vill ha det...Terapeut eller så.
Jag: Mhm jooo, men alltså jag blir ju i alla fall beteendevetare, jag tar ut min kandidatexamen med sociologi som huvudämne.
Mormor: Jahaaa, men det låter väl bra. Jag tycker du är duktig du.
Jag: Mmm, det blir nog bra.
Mormor: Ja, jag tycker att det går bra för dig, att du håller i, men jag hoppas det går bra, att du inte får för mycket skulder och så.
Jag: Mmm joo, men skulder får man ju men det går ju knappast leva på mindre. Men G är ju här så mycket så han kan hjälpa till med mat och så.
Mormor: Ja, han är en sådan bra karl, sällsynt är det med sådana, du ska vara glad att du har honom...du är ju lite temperamentsfull, ja det är vi ju båda två..så vi behöver snälla karlar, det hade ju jag en jag också *skrockar* Du får vara rädd om honom.
[...]

Det här är som en sammanfattning över allt mina psykbryt innehåller. 1. Jag duger inte (det låter kanske lite konstigt för utomstående men det går att läsa mellan raderna i samtalet som jag dessutom inte reciterade helt rakt av) 2. Jag ska vara tacksam att någon vill ha mig och står ut med mig 3. Mina ovissa studier.

Hey, go figure!

Procrastination, ångest, ältande och "jag är bäst"

Mitt humör går i berg- och dalbanor, ena sekunden är jag full av tillförsikt och hopp om tillvaron och framtiden, andra sekunden är jag urtömd, apatisk och nedslagen och förbittrad. Dr. Jekyll och Mr. Hyde light i miniatyrformat, a private show med bara en åskådare.
Jag har inte ätit mer än tre knäckemackor och lite citronyoughurt på nio timmar, vilket kan vara en tänkbar bidragande orsak men inte den enda.
Konstant under ytan ligger ångesten och puttrar.
Knackar, pockar och lurar.
Bidar sin tid.
För att komma upp till ytan när jag släpper ner garden.
Gör mig ful och elak.
Gör tungan vass och kroppen handlingsförlamad.
Gör så att jag regredierar flera år.
Gör mig destruktiv och sluten.
Tar ifrån mig kontrollen och gör mig liten och svag.

Och jag avskyr det.

Men jag är inte samma person som för fem år sedan. Jag är bättre, på alla tänkbara vis, och jag vägrar falla till föga och bete mig sådär mot bättre vetande. Men det är svårt. När klorna griper tag om mig, kramar de obönhörligt hårdare och hårdare och vägrar låta sunt förnuft föregripa vansinnestankarna som huserar inuti mig.
Trots otaliga teorier, som jag utan svårigheter kan applicera på samhälle och individer och få fram valida resultat, finns det inga teorier och begrepp som hjälper mig att till fullo förstå min egen irrationalitet. Det enda jag vet är att jag alltid varit så här. Trots att jag vet att allting alltid löser sig, och att allting när man tittar i backspegeln alltid blir så bra och är så enkelt, så vägrar min kropp samarbeta. Min hjärna slår bakut när det är något i framtiden som är ovisst, när jag inte vet hur det kommer bli. Fyller mig med mindervärdighetskänslor och jag attribuerar alltid allt dåligt till mig själv. Förstorar upp svårigheter in absurdum.

När jag var liten kunde jag ligga och gråta andan ur mig inför morgondagen, för att jag kanske inte visste vad som skulle komma, jag kanske skulle göra något nytt för allra första gången, något jag inte kunde måla upp i sinnet och föreställa mig, något som skrämde mig. Men det gick ju alltid bra, det var aldrig något som ens var det minsta obehagligt, och efteråt kunde jag inte minnas vad det var jag så upprörd över. Det ligger ingen logik i det, för jag vill minst av allt ha framtiden utstakad framför mig, jag vill inte kunna se mitt liv framför mig. Och så blir jag nedslagen för att jag kanske egentligen är ett neurotiskt kontrollfreak som vill sitta där med belånat radhus, 2,5 unge, kombibil, halvtaskigt jobb inom kommunen och semester till kanarieöarna en gång om året i juli.

Det fanns där då, och det finns där nu - den patetiskt irrationella rädslan inför det ovissa. Men nu gäller det inte en klassresa när man är åtta år utan tron på min egen kompetens inför en arbetsmarknad som är väldigt diffus. En examen som kan definieras hur jag än vill, en riktning jag själv måste marknadsföra. Det finns inget konkret, ingen verklighetsförankring och ingen framtidsbild. Och de ständigt återkommande frågorna; "Vad läser du nu?" "Vad blir man på det?" "Vad gör du sedan då, som beteendevetare?", "Får man verkligen några jobb sen?", "Vad har man för arbetsuppgifter då?". Och jag har inga svar. Alls. Och så tittar på jag jobb, det finns säkert jobb jag skulle kunna söka, men de uppstyltade kriterierna och det högtravande språket skrämmer mig. För jag känner inte att jag har den kompetensen. Och så kommer den; förlamningen, bortträngningen, ångesten och icke att förglömma, föraktet.

Försöker tänka rationellt och se till situationer där jag först tyckt det känns oövervinneligt för att sedan klara av det utan problem. För jag ska jobba med människor. Och jag kan människor. Och varför skulle jag inte klara av det när de flesta andra klarar av det utan problem? Att börja på en arbetsplats är egentligen likvärdigt med att börja på universitetet. Det jag gör idag skulle jag inte trott att jag skulle klara av för 5 år sedan. För 5 år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag skulle klara av uppgifterna, särskilt inte när man läser de onödigt krångliga kursbeskrivningarna. Liksom att jag nu inte tror att jag klarar av uppgifterna baserat på arbetsbeskrivningarna i annonsen. And so it goes on. Problembaserad coping vs. emotionell i all evinnerlighet.

Min förhoppning är att jag om ett antal år kommer kunna gå tillbaka till blogginlägg som detta och generat skratta åt allt onödigt ordbajsande och all energi jag en gång lade på att oroa mig inför saker jag inte behövt oroa mig för, liksom jag i dagsläget kan gå tillbaka och läsa blogginlägg jag skrev för flera år sedan och tänka att tack herregud för att jag inte är sådan längre.


Uppdaterat några minuter efter att jag fått i mig sojakorvstroganoff och ris: Alltså, egentligen tycker jag att jag är rätt bra, bäst skulle man kunna säga om man fick för Jante// Dr. Jekyll

Get my stuff done

Light me a pony

Varför, varför, varför finns det inga kompetenta datatekniker som har hand om studera.nu och kan fixa till kapaciteten en gång för alla?! Jag blir så fruktansvärt less på att det är så här varje gång. "Ogiltig begäran", "Sidan kan inte visas" och "Du har blivit utloggad på grund av inaktivitet" poppar upp så fort jag försöker komma åt min anmälan. Jag får väl visserligen skylla mig själv som väntar in i det sista med att finjustera mina andrahandsval men jag tycker inte att det är för mycket begärt att en så pass viktig sida ska hålla för besökstrycket. Jag börjar dessutom vackla angående kurserna jag sökt, jag flyttar prioriteringar fram och tillbaka och försöker dels se till vad jag rent rationellt skulle behöva läsa kontra vad mitt studietrötta sinne faktiskt skulle vilja läsa i höst. Just nu hoppas jag nästan att jag inte kommer in på kommunikation och samtalsmetodiken för att komma in på sexualitet, identitet och samhälle istället. Vi får se vad det blir. 'Ingenting alls' ligger väl närmast till hands om studera.nu ska hålla på så här.

Vi är ett virus i en statistik

Veckans sorgligaste 1: Arbogamorden. Bara tanken på att vakna upp och bli informerad om att ens två små barn inte existerar längre, att de blivit ihjälslagna med en hammare, övergår all fattningsförmåga. Jag vet inte om jag ska härleda det till medmänsklighet eller hormoner men jag kan inte sluta gråta, därav anledningen till att det kvalar in under senaste veckan.

Veckans sorgligaste 2: Lilla 10-åriga flickan Engla som är spårlöst försvunnen. Ena sekunden cyklar hon hemåt efter en dag med lek på en fotbollsplan och andra sekunden är det bara cykeln kvar. Det här med att lämna sina barn utan uppsikt och med personlig frihet framstår allt mer och mer som onödiga grejer. Att operera in GPS i sina barn framstår som en allt mer rimlig idé.

Veckans skämt: Pelle Porseryd som är exekutiv producent för TV4:as Körslaget skriver i ett SMS, under direktsändning, till Alex Schulman att tävlingen är riggad och att Brolle kan åka ut om han så vill som svar på frågan om tönten Brolle kommer åka ut. Alla Alex' SMS läggs tydligen ut direkt på Schulmans nya websida. Folkstorm uppstår. Hilarious.

Veckans roligaste: Restaurangmiddagen och alla festligheter kring den under lördagskvällen/natten. Tack!

Veckans tristaste: Att B-uppsatsen i psykologi gjorts om till något slags projektarbete som måste göras i stora grupper samt att den måste göras kvantitativt.

Veckans ekonomiska smäll: Den gigantiska elräkningen som damp ned i brevlådan idag tillsammans med en försäkrings årspremie. Båda förfaller i maj.

Veckans darling/en sensation utan publik: Som alltid min G. Som alltid finns där och som alltid gör allting så mycket roligare och enklare.

Veckans se-fram-emot: Helgen och alla människor jag ska träffa då. Imorgon kommer G och hämtar upp mig och katterna, jag är tillbaka på söndag kväll förmodligen.

Life as it should be

Eftersom jag, enligt den korta och synliga beskrivningstexten till den här bloggen, använder min blogg som ventil och till ältande av postpubertal ångest och i-landsproblematik så kommer här ytterligare ett gnällinlägg. Jag har sovit i knappt fem timmar och jag har ett dåligt morgonhumör och är på väg till universitetet men jag måste skriva ner skiten någonstans på samma vis som man måste kräkas efter att ha ätit eller druckit något olämpligt. Annars kommer jag ha de molandes i magen hela helgen.
Enligt nyss nämnda text så behandlar jag även feminism i min blogg, nu är det ett bra tag sedan jag nämnde detta. Det har väl bara blivit så eftersom ämnet är så uttjatat, eller kanske för att jag tycker att det är en så självklar del av mig, eller för att jag har slutat att förvånas över människor. Men nu mina vänner, nu kommer det ett inlägg om feminism och life as it should be.

Det finns få saker, ytterst få saker som faktiskt irriterar mig på riktigt. Folk som går långsamt på gatan eller särskriver saker i all ära (på tal om det håller min Space-tangent på att ge med sig, det är anledningen att jag kanske är lite väl anal i användningen av ihopskrivning om det skulle förekomma) men folk som pratar om manligt och kvinnligt på ett stereotypt och kränkande sätt är i ett slag för sig. Ni vet vad jag menar, de här könsschablonerna som går ut på biologistiska och flummiga teorier i stil med John Gray's Män är från mars, kvinnor är från Venus.
Vad det oftast går ut på är att bortförklara någons beteende. Som om en rationell förklaring vore att män är som gummiband eller "nej, vännen, han är nog inte arg på dig, han behövde nog bara gå in i sin grotta, män är sådana." Eller att män behöver jaga för att stärka sitt manliga ego, det beror på reptilhjärnan förstår ni. Kvinnor ska låta männen hållas, på det där lite överseende och manipulativa viset, ja, men det vet man ju hur män är, jag fnittrar och lägger huvudet på sned och låter honom tro att jag tycker saker jag inte tycker. I can go on and on om dessa helt surrealistiska, men faktiskt existerande, tankar och beteenden men jag har ont om tid så, jag antar att ni ser min poäng.

Som en följd av en sådan här dualistisk människosyn brukar heterosexuella (och förmodligen gäller det väl förvisso alla med sådan här människosyn, oavsett sexuella preferenser) människor agera därefter. Bland annat genom att spela något slags spel. Ingen vet explicit vad det handlar om, men alla vet vad det är, det klassiska spelet som går ut på att snärja en annan människa. Ett konkret exempel är de här löjliga oskrivna reglerna för hur snabbt man ska ringa till en annan människa efter att man ONSat (om man nu vill ringa), man får inte vara för på givetvis, men heller inte för distanserad. Spelet går hela tiden ut på att man ska gissa sig till en annans, oftast främmande människas känslor och tankar. Spännande kanske, men nej, oftast bara riktigt jäkla skittråkigt. Tänk på Carrie i Sex and the city när hon ska sitta och älta Mr Big over and over med sina vänner. Hur känner han egentligen? Varför gjorde han sådär? Vad betyder det att han tittade lite konstigt på mig i förrgår efter att vi haft sex? Är han inte kär i mig? Och det enda man vill göra efter ett tag är att kasta något hårt på teven och säga åt Carrie på skarpen att herregud, hur ska de kunna veta det?! Prata med Mr Big ff! Och misstolka mig rätt här, att sitta och diskutera och snacka lite skit med vänner och bekanta är ju trevligt, man kan, om man så vill, ta upp sin partners problem och ventilera dem med andra för att kanske få andras åsikter och så, men, det finns en distinkt skillnad mellan det och att kontinuerligt gå omkring och älta sådana här saker med andra, att gissa sig till en annan människas känslor och att faktiskt inse att ingen annan än den man pratar om kan ge svaret på de frågor man har.
Nu kommer det dock ett till men. Men OM man lever efter Gray's principer eller dylikt så behöver man inte prata så mycket med sin partner eller sitt strul eller vad det nu kan vara för denne är ju i grund och botten precis likadan som alla andra kvinnor eller män. Smidigt va?

Stämmer det inte? Nej, för mig stämmer det inte heller. Att på förhand tillskriva en annan individ egenskaper enbart på basis av kön låter inte bara en smula fördomsfullt utan som ett helt galet sätt att se på människor och världen. Men är det någon som gör detta? Svaret är ja, det är det faktiskt. Man ser det på film hela tiden, och man upplever det då och då IRL. Man ser människor som kanske ska träffa någon för första gången eller så håller de just på att lära känna varandra som beter sig som om den andre har egenskaper man rimligtvis inte kan veta något om, om det inte vore för de här fördomsfulla könsschablonerna. Till exempel så ska man som kvinna inte vara för på, man ska inte visa sin kompetens och sin personlighet för mycket eftersom man då riskerar att skrämma bort killen. Varför skulle man skrämma bort killen, är det för att just den här individen attraheras av motsatta egenskaper? Nej, det är för att han är av manligt kön och således behöver invaggas i en känsla av att ta hand om och hjälpa sin kvinna. Ska man som kvinna alltså, oavsett personlighet alltid låtsas som om man vore hjälplös och lite sådär gulligt förvirrad? Ja, för män måste få jaga och erövra, annars känner de sig inte manliga. För att träffa någon måste man således förminska sig själv, låtsas som om man vore någon annan och tona ned sin personlighet. Ja, det låter ju verkligen som ett bra recept på att hitta en livspartner. Återigen, missförstå mig rätt; alltid när man gör nya bekantskaper spelar man sociala spel, man visar sig från sin bästa sida och så vidare. Men det är återigen en skillnad mellan det och att agera utifrån premisser som man själv har hittat på. Jag tror att både man själv och en potentiell partner förlorar i längden på om man från början inte är sig själv och genuint sedan försöker lära känna den andre utan att styra förloppet i förhand.

Nu börjar jag bli helt utmattad i huvudet och tappade tråden samt att jag börjar bli stressad så jag ska försöka komma till min poäng inom snar framtid.
Jag är väl medveten om hur den mänskliga hjärnan fungerar och har fungerat till dags dato, människor behöver sortera information i kognitiva scheman, människor generaliserar och har fördomar, det är inte bara naturligt utan en nödvändighet. Detta betyder dock inte att man kommer undan med (åtminstone inte nu längre) att sortera in, låt oss säga, alla färgade som mindre intelligenta och lägre stående. Man behöver inte ha sådana scheman i hjärnan; att svenskar är sådana och tyskar är sådana. Man behöver inte heller, för att få en ordnad och stabil tillvaro, sortera in människor efter kön. Att göra detta anser jag är förminskande, kränkande och oacceptabelt. På Feminetik skrev jag för många år sedan att feminism för mig är:

"kortfattat en önskan om att alla människor ska ha frihet och chansen att utvecklas som individer utan att kategoriseras och skuffas in i begränsande könsroller som pådyvlar en egenskaper enbart baserat på vad man har mellan benen. En värld där kön inte spelar roll ser många som en "grå värld"... då har man missat grejen. En värld där kön inte spelar någon roll begränsar inte utan skapar en mer varierad och mångfacetterad värld som i mina utopiögon rymmer allsköns färger och blandningar."

Så är det fortfarande. Jag blir ledsen när det är accepterat att klanka ner på män genom små subtila gliringar om att män ju är sådana. Man tillskriver män alla möjliga attribut, oftast rejält kränkande, och det är helt accepterat eftersom ingen reflekterar över det. Män har ingen simultankapacitet, man måste dadda lite med med männen för de är ju lite efter, man måste manipulera män eftersom de måste tro att det ärde som bestämmer osv. Jag blir ledsen när man måste spela spel och manipulera för att vara kvinnlig. Att sedan agera efter dessa attribut gör ju saken ännu värre, man hamnar in worst case scenario i någon slags pseudoverklighet där ingen ser varandra som individer och där kommunikation blir en omöjlighet.

Jag är inte så bra på det här jag heller. Konstigt vore annars eftersom jag ju lever i den här kontexten och även om man är medveten om det så går det inte att kopplabort helt. Jag styrs av fördomar liksom alla andra. Är blonderade kvinnor med massa smink och silikonbröst pantade? Svar ja. Är människor som säger att de är allätare när det gäller musik tråkiga? Svar ja. Och så vidare. Jag försöker dock att begränsa dem och tydliggöra dem. Jag kan ärligt säga att jag i vilket fall inte har könsrollstänkande som passar in på Gray. I min värld är män och kvinnor människor. Mänskliga individer. Sedan finns det män och kvinnor som säkerligen passar in i schablonerna. Tror jag att det beror på biologin? Nej. Jag tror att folk agerar utifrån de redskap som ges dem.

Det här är ett inlägg som jag hade kunnat skriva ordagrant för 5 år sedan. Det här är jag. Med undantag för att det förmodligen är skitdåligt skrivet på grund av stress och sömnbrist. Anledningen till att jag skriver det här är för att det verkar råda oklarheter kring mina ståndpunkter. Nej, jag tillhör inte någon modern feminism som vill ta bort individuella egenskaper på mäns villkor, snarare tvärtom. Ja, jag blir irriterad på alla som håller på med dylika spel, men särskilt när jag ser det bland vänner och bekanta. Nej, jag tänker då inte stå snällt bredvid och hålla tyst. Nej, jag kanske inte alltid är världens mest taktfulla men å andra sidan så brukar man oftast ge lite benefit of the doubt om det nu är så att man känner någon. Ja, jag tycker att man förstör för sig själv om man har ett sådant här synsätt.
Man gör sig själv en stor jävla björntjänst.
Och ja, jag har sett det hända förut.

makes it hard

Vaknar 06.32 av att någon kräks på mitt nystädade golv, och denna gång är det inte jag, synden straffar sig själv och yadaydayada. Går upp och torkar. Ligger sedan med två kuddar hårt sammanpressade kring huvudet för att slippa höra smaskande ljud när han går på jakt efter något att kräkas på, kanske den nytvättade mattan? Kanske mina skor i hallen? Slickar på golvet. Äter jord i blomkrukorna. Jamar hårt och hjärtskärande. Allt detta hörs obönhörligen igenom mitt skydd av syntetisk vadd som pressar mot huvudet och jag hör pulsen frasa mot örngotten. Sedan kommer han upp i sängen; "Hej matte! Får jag ligga här? Bara lite. Vill bara gnida mina kräkiga tänder mot din hals lite. Gräva med mina allt för långa klor och strimla sönder ditt nya påslakan som du köpte förra veckan. Bita dig lite i benet on my way down kanske...Please?"

Han ger så småningom upp och lägger sig tyst och snällt i sängen.Han tar upp all plats men jag ligger stel som en pinne och tänker att vad som helst; bara han är tyst och stilla. Somnar äntligen. Snoozar i över en timme. Sedan stängs alarmet mystiskt av och jag drömmer realistiska, surrealistiska drömmar om alternativa världar och skjutvapen och biljakter och elledningar som slår gnistor omkring sig. Vaknar stel i nacken av syrebrist, mosig i huvudet och uttorkad i kroppen. Ser mig omkring och ser att han fortfarande ligger där. Gäspar, sträcker på mig, går upp för att hämta mina mjukisbyxor som ligger i den nytvättade ouppackade tvätten sedan igår.

Som ett skott har jag ett hårigt monster som attackerar mina vrister, tår och vader. Jagar mig, kastar sig girigt efter mina blodådror. Jag får springa till hallen vilt sprattlande med benen omkring mig för att fösa runt honom i hopp om att slippa hans vassa obehagliga tänder som drar upp stora vita nässelutslag över huden. Får tag i byxorna och hoppar ut i vardagsrummet, viftandes med byxorna som ett rött skynke, försöker avleda hans uppmärksamhet och syn för att smyga i ett ben i taget. Mission accomplished.

Går in i köket för att göra frukost. Han hoppar upp i fönsterkarmen. Där har han hittat en sladd som han tuggat sönder så pass att den släppt från fästena i väggen. Tar fram hammaren och en sådan där vit liten plastgrej man spikar fast sladdar med (ja?), han attackererar genast handtaget på hammaren. Jag försöker spika fast skiten, spikar mig på tummen, börjar blöda, så klichéartat. Sätter mig och äter frukost. Han har hittat en glipa mellan mina byxor och tofflor med hud som han genast börjar gnaga på. Sätter mig här börjar skriva, han hoppar upp framför mig och börjar jaga mina fingrar över tangentbordet, hugger efter mina händer. The end.

När andan faller på

Jag skulle vilja lära mig sy. Jag har ju en symaskin. Och jag sydde saker på frihand när jag var yngre så...hur svårt kan det vara? Möjligheterna är ju oändliga.

Minding my own business

Idag har det varit riktigt fint vårväder och mitt illamående har nästan släppt helt. Jag begav mig ut på stan i solen för att handla och passa på att få lite frisk luft samtidigt. Till min besvikelse så överskuggades den potentiellt friska vårluften av en hiskelig blandning av avgaser, gammalt stekflott, sopor och gud vet vad. Får man så här bra luktsinne av att sluta röka vet jag inte om det är värt det. Jag höll dock god min och insöp luften och försökte att inte fundera kring huruvida lukter bestod av partiklar av det äckliga, som nu åkte rätt in i min näsa och svalg, för att sedan ligga och ruttna i mina lungor.

Jag har tvättat större delen av dagen samt städat golvet riktigt ordentligt, tack vare gudagåvan YocoAir känns lägenheten beboelig igen. Idag fick jag också mitt kit från EDM och har nu sorterat in alla burkar i badrumsskåpet med egenhändigt tillverkade etiketter på.

Idag är det den första april och eftersom jag tillbringat dagen i ensamhet har jag sluppit alla krystade skämt som folk brukar hänge sig åt en dag som denna. YouTubes aprilskämt var dock ganska roligt. Rick Astley's Never gonna give you up har i skrivande stund 3 707 338 visningar.

Det är som sagt första dagen i månaden och mina pengar sinar trots att jag numera inte lägger dem på ciggpaket. Stod och fingrade på en sådan här häromdagen men tyckte att det var synd att man skulle behöva slå sönder den för att få valuta för allt sparande. Visst, det är ju så en klassisk spargris ska vara men ändå. Jag är för snål för att spara.