In a manner of speaking

Jag råkade hälla en öl över mitt tangentbord i tisdags. Det gick inte så bra att reparera en sådan omfattande alkoholskada. Nu är jag dock back on track igen, G var här och lämnade sitt gamla igårkväll.
Ikväll blir det öl och konsert. Tills dess borde jag försöka börja med mitt paper som ska in på torsdag, men jag har inte fått hem min bok än och det är ju en ursäkt så god som någon för att glatt ignorera detta faktum och spendera eftermiddagen med att göra ingenting.

Happy hour

Innan idag kände jag en känsla som var svårdefinierad och obekant, men efter att tag lyckades jag identifiera den som någon slags glädje eller förnöjsamhet. Så idag mådde jag faktiskt riktigt bra (!). Trots att jag mår illa och sitter hemma i en svettig gammal t-shirt, trots att jag är ensam och saknar G, trots att banken strular och att disken och dammtussarna samlats på hög. Något...är annorlunda.

Further Deeper

Har suttit och försökt beställa kurslitteratur och betala räkningar i timmar nu. Först: "Banken godkänner inte ditt kort" vilket resulterar i lätt panik och ett försök att konsultera banken. Inloggningen misslyckas och det kommer upp diverse olika error för internt tekniskt fel. NU kommer jag in men då står det "Du är inloggad men ett fel har inträffat. Privata engagemang och tillgängliga fullmakter saknas" . Jag hatar Swedbank.

Jag har sökt ett jobb idag. Med min gamla crappy CV som jag dammade av lite lätt. Inte någon större chans att jag får det. Eller risk kanske. Jag vet inte vad jag ska betrakta det som än.

Grr. Error vid försök att publicera blogginlägget. Tack gud och Blogger för automatiskt sparande av utkast.

Knives in my head

Nouvelle Vague i reklamen för Cubus. Nu får det väl för fan vara nog. På sistone (alltså, heter det sistone eller sistonde? jag har tappat alla skills när det gäller stavning och det svenska språket) har musiken jag lyssnar på dykt upp i varannan jävla reklamfilm och teveserie. Fucking sell-outs.
Har kollat färdigt på andra säsongen av Dexter. Har ont i nacken, ryggen och huvudet.

Vill bara kunna sova en enda natt. Och slippa illamåendet och huvudvärken. Är det för mycket begärt? Snart kommer G hit. Han har potentiell kräksjuka av något slag. Det hjälper nog.

Hallelujah

Nu har jag skrivit ner 1870 ord och nu återstår bara att hoppas på nåd och mirakel. Vore ju fint att slippa skriva en ny hemtenta om en månad. Nu ska jag maila in det, duscha, blunda, stänga av alla ångesttankar och fokusera på att jag är ledig. Ledig, ledig, ledig, i över fyra dygn.

on the verge

Fortfarande inte färdig med hemtentan trots genuina försök och ansträngningar. Jag har totalt tappat förmågan att skriva och varje ord och formulering måste värkas fram. De frågor jag har besvarat är bland det sämsta jag skrivit i hela mitt liv. Direkta meningar från boken översatt till knagglig svengelska, ihopsatta med tveksamma meningsbyggnader. Jag har ingen aning om hur jag ska referera och eftersom referenserna dessutom räknas in i antal ord blir de godtyckligt inslängda eller raderade allt efter behov. Det har dessutom varit direkt omöjligt för mig att hålla mig inom angivna ramar ord, innan jag ens besvarat frågan har jag lyckats skriva 576 skitord och måste sedan ägna timmar åt att selektivt försöka radera irrelevanta saker. Eftersom allt jag skrivit ter sig som irrelevant och skit blir jag bara fruktansvärt irriterad och tar bort stora stycken utan att ens orka läsa igenom texten. Jag tar bort ord mitt i en mening och sätter ihop osannolika ord, allt för att komma ner till maxgränsen. Resultatet blir pinsamt.Jag orkar inte, jag har ingen helhetsbild eller grundförståelse för vad det är jag håller på med. Jag slänger bara in osammanhängande saker som verkar någorlunda passande från boken. Jag förstår inte ens frågorna. Hur relaterar dessa förmågor till normal utveckling? HUR? Förmågor? Utveckling? VA? Det finns inte en möjlighet att jag får godkänt på det här. Men, det är inte vad som stör mig, det som framförallt makes me wanna puke all over the place är att jag själv tycker det är så taffligt och fruktansvärt dåligt skrivet. Jag skäms in i märgen, men trots ansträngningar kan jag inte skriva ihop någonting bättre, hur mycket jag än försöker. Jag hade tänkt skriva färdigt skiten idag men just nu står det mig upp i halsen, bokstavligen. Måste lägga mig ner.

a nervous tic motion of the head to the left

Sitter och läser och försöker bena ut relevanta saker till hemtentan men det går fruktansvärt långsamt trots två stora koppar svart kaffe. Det kan bero på knappt 6 timmars oregelbunden sömn kantad av mardrömmar. Men det är en vild chansning. Idag ringde klockan 06.45 eftersom jag skulle göra ett sådant där roligt cellprov. Det tog ca 5 minuter och när jag cyklade hem övervägde jag starkt att gå och lägga mig och sova en stund till men drabbades sedan av överoptimism och blev sådär lite låtsasentusiastisk. Såg framför mig hur jag gick från klarhet till klarhet och skrev ner hela hemtentan på några timmar för att sedan kunna lägga det bakom mig och vara helt ledig, utan ångest och "borde plugga-tankar" som alltid ligger i bakhuvudet och skaver. Kanske skrapa ihop pengar och köpa sista delen i Stieg Larsson-trilogin och spendera resten av veckan med serie-tittande och läsande i sängen. Det var en tilltalande tanke.

Med sömnbrist som nu långsamt antastar koncentrationsförmågan och förlamar hjärnan känns det inte längre som en realistisk vision. I'm out of drugs, varken nikotin eller svartaste koffein verkar ha någon som helst positiv inverkan. Vad gör man när man inte har någon pli på sin egen kognition? När hjärnan vägrar ställa sig till min förfogan och samarbeta? Jag vill skriva färdigt tentan nu goddamnit!

Past in present

I'm such a drama queen. Hur svårt kan det egentligen vara att skriva en liten futtig hemtenta på G-nivå på 1200-2000 ord? Rätt simpelt säkerligen. Och dessutom har jag ju flera dagar på mig. Det är ju så att man skäms över sitt svaga psyke som lägger sig platt på marken och retirerar så fort minsta lilla, lilla ansträngning är i sikte. Snart kommer G och bringar liv i lägenheten igen i form av fyrbenta monster som återigen kommer gnaga sönder allt som ligger framme och galet kasta sig framför fötterna vart än jag går. De har fattats mig.

lower your eyelids to die with the sun

Nu har hemtentamen skickats ut och jag vill bara lägga mig ned och dö. Jag lovade mig själv att jag inte skulle få psykbryt vid första anblicken av frågorna eftersom jag av erfarenhet vet att jag brukar överreagera och förstora upp problem och fokusera på svårigheter. Men... jag kan inte uppbåda någon som helst energi. Till något. Kanske bara skulle hoppa av och strunta i alla räkningar och skulder och jobb och sociala spel. Spendera resten av livet ute i en park där jag långsamt kommer svälta mig själv på en kost bestående av fimpar och gamla slattar av folköl tills jag slutligen, barmhärtigt nog, drunknar i en sunkig parkdamm och blir föda åt änderna.

The sun's coming up and my plane's going down

Allting genererar ångest idag. Känner mig helt avskärmad från världen, hela vägen från universitetet spenderades i vakuum med musik i öronen. Sista seminariet idag och det var inte alls så givande som det hade potential att bli, allt tack vare seminarieledare tillika kursansvarig, som är så förtjust i sin egen röst och sina egna åsikter att han stammar sönder hela seminariet med enstaka inpass från kursdeltagarna. Dessutom lägger han stundtals in subtila gliringar som insinuerar att man missuppfattat frågan eller fokuserat på fel saker. Om två timmar kommer hemtentan ut. Jag kan knappt bärga mig. Som tur är så har jag tvättid att fokusera på. Oh joy.

Inatt drömde jag att jag skulle gifta mig. Men just när jag skulle göra det och var på väg dit i någon slags diffus folksamling inser jag att jag har typ jeans och t-shirt på mig. Det kan man ju inte ha på bröllop slår det mig. Och håret är ofixat och ingen make up whatsoever. Och så ska någon hjälpa mig och jag tycker att lila är ju en fin färg på en klänning (?) för jag kan ju inte ha vitt på mig. Och sedan så antar jag att jag gifter mig, eller så blev det något glapp där i drömsekvensen. Sedan är det mer som en vanlig hemmafest och alla ska bli fulla och jag dricker öl och tänker...var det bara så här... är det inget mer? och känner mig grymt missnöjd med att mitt bröllop bara består av en sketen hemmafest med massa främmande, berusade människor.


Idag är one of these days. En kall och deprimerande angstig dag. Jag känner mig som en pusselbit som inte passar in någonstans i pusslet, en sådan där jävla mittenbit med samma färg som alla de andra men med odefinierbar form som inte alls har fördjupningar och utbuktningar på de ställen man ska ha. Allt känns så fuktansvärt meningslöst och oöverstigligt. Och jag känner mig överpretentiös samtidigt som jag är så jävla apatisk och jag drabbas av en våldsam lust att radera allt jag någonsin gjort.

I'm good I'm gone

Nu är jag hemma igen. Ensam igen. Och nu är jag faktiskt bokstavligen ensam, för första gången i lägenheten. Katterna blev kvar på grund av logistiska problem som i sin tur grundade sig i problem att åka hem igår på grund av alkoholrelaterade krämpor. Min kropp hatar mig fortfarande och straffar mig genom yrsel- och illamåendeattacker som inte på något vis underlättades av alla varma och skumpiga resor i kollektivtrafiken fram och tillbaka. På vägen till universitetet var det någon i min närhet som hade en andedräkt som gjorde allt för att jag skulle kaskadspy rätt ut över det smutsiga fönstret, som jag envetet försökte fokusera på och tänka happy thoughts mil ifrån minnesbilder på näthinnan av galla i toalettstolen. Jag vill bara gå och lägga mig nu och sova bort hela dagen.

Swing your stomach ache

Knivar roterar i mitt mellangärde och ett mindre världskrig pågår i korsryggen. Knaprar ibuprofen och härdar ut. Disk ska diskas, golv ska dammsugas, kattlåda ska tömmas och mat ska lagas. Reser mig motvilligt från datastolen och någonstans inuti skriker någonting på hjälp. Men sweetiepie kommer hit ikväll och jag drar på hörlurarna och låtsas som ingenting. Sedan åker vi iväg imorgon och tar katterna med oss. Jag är borta hela helgen och låtsas in i det sista som om hemtentan nästa vecka inte existerar. It's all good.

the race is on again

Idag har jag varit nyttiga, duktiga tjejen och varit ute i solen och friska luften. Har druckit kaffe och snackat skit och känt mig social. Jag handlade för pengar jag inte har utan att må dåligt för det var ju maaat. På vägen hem ville jag inte ens köra över några människor med cykeln utan gick snällt slalom med cykel och kassar mellan tanterna. Kom hem fylld av energi med intentionen att diska och laga mat. Istället gjorda jag fula bruden med strike-a-pose à la pop och bet av tre naglar på köpet. Nu fryser jag och har ont i magen och det börjar bli mörkt ute. Men kvällen är ju ung.
Gott om tid att diska och laga mat och plugga.
Heh.

Forces...Darling

Gaahh, jag blir helt suicidal. Vill karva bort mina nagelband med slö kökssax och idissla tabletter mellan tänderna tills den metallsmakande vita sörjan långsamt rinner ned i svalget och kväver mig. Jag kan omöjligen ta mig igenom de här artiklarna. Jag har gjort halvhjärtade försök i flera timmar. Det enda som händer är att jag jag blir illmående, migränhuvudvärk börjar slita i tinningarna och mina ögonlock skrapar hål på näthinnan. Det är så fruuuktansvärt tråkigt och obegripligt att jag inte ens vet vad jag ska mig till. Jag sitter lojt och läser en och samma mening om och om igen, om och om igen; "The cognitive literature is thus incompatible with the assumption of pathophysiological homogenity - of a single core deficit." Stryker över meningar med neonfärgad markeringspenna i hopp om att den ska sätta samman meningarna till meningsfull och hanterbar text. Jag är totalt ointresserad av ADHD-barn. Couldn't care less. Totalt likgiltig är jag om huruvida det finns belägg för förekomst av några obligatoriska kognitiva problem vid ADHD och hur dessa isåfall relateras till kognition i vardagssammanhang. Jag är blasé och känslokall och kommer med all säkerhet erfara Guds straff när han ger mina framtida, eventuella, barn grava psykiska störningar och får dem att födas utan ben och armar. Jag är överhuvudtaget otacksam och apatisk när det gäller andra människors känslor. Jag har tagit på mig att laga mat och fixa någon slags familjesammankomst för att fira mor som fyller jämnt. Det låter ju omtänksamt om det inte vore för att jag i detalj har instruerats av just mamma att göra detta. Hela påhittet är alltså gjort av mamma för att överraska henne när hon kommer hem på fredag. Surprise, surprise!
Och jag vill verkligen inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens bestämma mat eller kontakta mina syskon och jag har ingen som helst lust att göra detta för henne. Jag vill inte åka och hälsa på mina föräldrar. Jag vill inte sitta där och socialisera. Jag är uppenbarligen fruktansvärt emotionellt störd...jag tar dock tvångströja och receptbelagd medicin anyday före de här artiklarna. Give it to me.

Jag rear ut min själ

Jag har varit inne och läst på en del bloggar som jag av naturliga anledningar inte läst innan (läs: bloggar i den kategorin intresserar mig inte), bland annat några som heter Blondinbella och Kenza. Dessa bloggar ligger tydligen först på någon slags lista och har tydligen sjukt stora läskretsar som genererar sjukt mycket pengar i reklam- och annonsintäkter. Läskretsarna verkar mest bestå av 13-16-åriga tjejer (och, kan jag tänka mig, 40-60-åriga perverterade män) och jargongen i kommentarerna är inget annat än sandlåda pch spade. Det verkar pågå något slags krig mellan de här två bloggarnas läskretsar också i stil med "Blondinbella är bäst, neh Kenza är bäst, näää Blondinbella är bäst, ni är bara avundsjuka, nee NI är avundsjuka, ni är fula och borde dö"...und so weiter. Avundsjuka är det kraftfullaste och mest frekventa tillhygget i evighetsdiskussionerna i kommentarfälten.

Jag kan villigt erkänna att jag är avundsjuk. Inte på deras person eller liv eller erfarenheter- det betackar jag mig för- men för att deras bloggar av någon konstig anledning har blivit så populära att de tjänar in en halv årsinkomst, för min del, på en månad. För att göra detta måste man alltså 1. vara 14-17 år, 2. lägga upp bilder på sig själv i fördelaktiga och dyra out-fits, 3. skriva inlägg konstant i stil med: "Idag köpte jag den här off shoulder-topen och nu är frågan vad jag ska ha till den..hmm, jag tror liksom heels och en oversized handväska och liten skinnjacka. Och så håret uppsatt i en knut och svarta stuprörsjeans. Nej, nu ska jag käka. Äppelmos och daimglass. Mums! Ciao! Puss puss puss!"
5 minuter senare: "Heej. Nu mobilbloggar jag. Har såå tråkigt. Ska gå ut på stan en sväng nu. Puss och hej!"

Anyhow. Skon klämmer väl helt enkelt vid den ekonomiska vinningen. Framför allt så är jag uppriktigt förvånad att människor faktiskt kan tjäna miljoner på vad som helst. Och så är jag bitter för att jag alltid är barskrapad och tokpank. Bitter, bitter, bitter. Jag prostituerar gärna mina ord för lite cash.

Maila mig på selloutslut(at)gmail.com.

Loneliness

Skrapar upp ruttnande matrester ur vasken, gräver mig fram genom diskberget till micron och tinar mat från frysen. Jag har inga som helst intentioner att göra något åt misären. Har inte varit utomhus på snart 2 dygn och jag känner mig inte frestad att göra något åt den saken heller. Tanken på andra, främmande, människor äcklar mig. Vill helst ligga under täcket, med hjärnan på stand by, i mörkret och titta på serier i all oändlighet. Förtvinandes kommer jag ligga där tills ögonen börjar blöda av allt lesbiskt sex och seriemördande.

Psykologin känns ointressant och jag har inte ens öppnat boken i avsikten att läsa, bara 500 sidor av crap att läsa inom en vecka, exklusive seminarieartiklarna. Att skriva ett paper har jag gett upp tanken på för länge sen. En hemtenta med utsikten att kamma hem G räcker gott och väl.

Det är märkligt hur en dag kan vara så kort och lång på samma gång, hur en begränsad tidsrymd kan utvecklas på så många olika vis. Vissa dagar åstadkommer jag smärre mirakel, andra orkar jag inte ens klä på mig och gå ut med soporna.
Känner mig överlag urtömd och urlakad, omotiverad och blasé. Veckorna tornar upp sig som mörka moln i horisonten och det finns inget, inget att se fram emot.

Bitter sweetheart

Veckovill och dygnsvänd med början till liggsår blickar jag tillbaka på ytterligare en helg; för mycket sömn på fel tider, för mycket berusningsmedel och alldeles, alldeles för lite tid.

Kom säger dom

Ikväll blir det öl, musik och kärlek. Sweet.

The id

Jag måste sluta upp med att sova så här länge. Jag vaknar nästan alltid extremt tidigt för att sedan somna om i 5-6 timmar till. Dessa timmar brukar för det mesta bestå av mardrömmar som är läskigt verklighetstrogna och som lämnar kvar en känsla av obehag flera timmar efter uppvaknandet. Min senaste dröm involverade får, mina föräldrar, barn, min bror, en av mina närmsta vänner, alkohol och bråk. Oftast är det också skumma sexuella undertoner i drömmarna som gör det hela ännu värre.

Jag tappade just ett mjölkpaket men lyckades fånga det med knäna utan att en droppe spilldes ut. Ett gott tecken inför dagen, trots sinnessjuk början i form av psycho-dreams.

Turn me on

I ren tristess- och även för att distrahera mig från att konstant stoppa något i munnen, eftersom jag oupphörligen är hungrig- halkade jag in på YouTube och började kolla på klipp med Björn Gustafsson och kan bara konstatera att han emellanåt är riktigt kul på ett lite småsjukt och bisarrt sätt. Just the way I like it. Jag läste någonstans att han aldrig druckit alkohol eller prövat på droger eller ens tobak. Jag undrar om det finns något kausalt samband däremellan? Fast jag föredrar egentligen svart, bitter humor som dryper av sarkasmer och där har man säkerligen en fördel av diverse missbruk och ohälsosamt leverne, vilket passar mig perfekt. Om det undgick någon syftar jag alltså på att jag själv skulle ha sjukt bra humor. I'm such a laugh. Heh.

Whatever floats your boat

row, row, row your boat
gently down the stream
merrily, merrily, merrily, merrily
life is but a dream

and your bird can sing

Jag har skrivkramp i fingertopparna.
Jag gör misslyckade och fula skapelser i PS.
Allt för att slippa börja läsa om bias i attribution och theory of mind.
Trots att jag tycker att det är hyfsat intressant är jag mer benägen att hoppa från balkongen än att öppna artiklarna och boken.

Time won't let me go

Sedvanlig angst när söndagskvällen nalkas, men helgen har ändå varit en vederkvickande oas med hud, sömn, film, god mat och rött vin. Min skrivare har ankommit och installerats och idag har vi haft en uppfriskande exkursion som resulterade i en DVD-spelare till fyndpris på grund av felmärkning. De sista timmarna på veckan ska ägnas åt god mat och film, det sistnämnda medför viss beslutsångest. La vie en rose, This is England, Factory girl, Control eller Wristcutters: A love story?