sistersinister

Alltså ångest. Har under de senaste dagarna brottats med en överhängande domedagskänsla av att alla hatar mig. Kanske inte direkt hatar, men drar sig för att prata med mig, pratar illa om mig och suckar och himlar med ögonen bakom min rygg. Jag inser att detta förmodligen är hjärnspöken fabricerat av sedvanligt dålig självkänsla. Eller...? Och om så inte vore fallet. Vad skulle det egentligen spela för roll? Saken är den att det SKULLE spela roll. För mig. Jag bryr mig om vad folk tycker. Hatar ångest. Ligger hela dagen och spelar upp repliker i huvudet. Hittar på saker som folk nog tänker nu. Jävla skit. Hatar att vara ledig. För då går tankarna bananas. Bättre att ha noll socialt liv på grund av konstant jobb och tänka att det beror på det, än att vara ledig och inse att man inte har något socialt liv eftersom man är ett helt värdelöst mobboffer.