Alltså ångest. Har under de senaste dagarna brottats med en överhängande domedagskänsla av att alla hatar mig. Kanske inte direkt hatar, men drar sig för att prata med mig, pratar illa om mig och suckar och himlar med ögonen bakom min rygg. Jag inser att detta förmodligen är hjärnspöken fabricerat av sedvanligt dålig självkänsla. Eller...? Och om så inte vore fallet. Vad skulle det egentligen spela för roll? Saken är den att det SKULLE spela roll. För mig. Jag bryr mig om vad folk tycker. Hatar ångest. Ligger hela dagen och spelar upp repliker i huvudet. Hittar på saker som folk nog tänker nu. Jävla skit. Hatar att vara ledig. För då går tankarna bananas. Bättre att ha noll socialt liv på grund av konstant jobb och tänka att det beror på det, än att vara ledig och inse att man inte har något socialt liv eftersom man är ett helt värdelöst mobboffer.

Sleepdriving

Ett av tecknen på att du spelat BG för mycket; du tittar på film och inbillar dig att det är gröna och röda ringar under huvudpersonerna. Eller så vill du pausa filmen när de slåss genom att trycka ner en föreställd space-tangent framför dig.

När jag blev så förkyld förra veckan föll jag ner i total apati. För sjuk för att plugga och tänka började jag spela lite BG och nu när jag mår bättre så känner jag mig fortfarande för apatisk för att plugga. Jag gör ingenting. Sitter bara hemma i min nästan minusgradiga lägenhet och glor. Varje natt innan jag sent omsider somnar tänker jag att nu jävlar; imorgon ska jag gå upp tidigt, diska, laga ordentlig mat, gå ut lite, läsa lite kurslitteratur. Men så går timmarna och dagarna och ingenting händer. Förstår inte hur folk orkar göra någonting överhuvudtaget...Jag behöver inte lugnande, jag behöver fan speed.