Alltså ångest. Har under de senaste dagarna brottats med en överhängande domedagskänsla av att alla hatar mig. Kanske inte direkt hatar, men drar sig för att prata med mig, pratar illa om mig och suckar och himlar med ögonen bakom min rygg. Jag inser att detta förmodligen är hjärnspöken fabricerat av sedvanligt dålig självkänsla. Eller...? Och om så inte vore fallet. Vad skulle det egentligen spela för roll? Saken är den att det SKULLE spela roll. För mig. Jag bryr mig om vad folk tycker. Hatar ångest. Ligger hela dagen och spelar upp repliker i huvudet. Hittar på saker som folk nog tänker nu. Jävla skit. Hatar att vara ledig. För då går tankarna bananas. Bättre att ha noll socialt liv på grund av konstant jobb och tänka att det beror på det, än att vara ledig och inse att man inte har något socialt liv eftersom man är ett helt värdelöst mobboffer.

Så har man överlevt den omtalade vinterkräksjukan. Har inte haft magsjuka sedan jag var liten så det var en obehaglig upplevelse. Nu börjar jag så smått återhämta mig och som vanligt drabbar verkligheten mig med ökad styrka när jag så länge har kunnat hålla sig i periferin, upptagen med det mest basala för att överleva. Jag har mentala moodswings som kan konkurrera med vilka bergskedjor som helst. Ena sekunden vill jag ligga under täcket resten av livet och aldrig aldrig mer gå upp, nästa sekund ser jag en vision av mig själv bakandes eget bröd och kokandes egen marmelad i mitt gnistrande rena och mysiga 50-talskök, vilket leder till en vindpust av energi som orsakar en tankekedja där jag visualiserar mig själv halvvägs på väg till ICA för att köpa jäst tills jag återigen får kramp i själen och funderar på de absolut lättaste sätten att ta livet av sig, nästa sekund blir jag pepp på att storstäda, sätta in recept i pärm, sortera min garderob, söka massa jobb, nästa sekund funderar jag på huruvida jag är lesbisk eller inte, nästa sekund blir jag förbannad på min egen ynklighet, nästa sekund är jag sund och lugn; ska köpa en pilatesboll och börja jogga längs med ån såsom alla gör, sekunden efter vill jag flytta till Paris eller New York, därefter börjar jag gråta, sekunden efter går jag upp för att dammsuga- här ska storstädas!, ramlar ner i soffan, orkar inte med allts meningslöshet, nästa sekund får jag aggressionsutbrott på trivialiteter, nästa sekund tvingar jag mig själv att sortera tvätt, vill lägga mig ner i sängen och dö, sätter mig vid datorn med mörker i magen och ger upp för idag. Det kommer ju en dag imorgon också...

Nowadays

Januari, som brukar vara årets längsta månad, har rusat förbi. En vecka spenderades visserligen i ett förkylningsdimmigt töcken, men det känns som att februari närmar sig med stormsteg i år. Jag har lyckats få in den sista hemtentan och imorgon är det avslutningsdag på kursen. Annars har januari kantats av läkarbesök och mediciner, och så kommer det fortsätta. På torsdag och fredag ska jag åka iväg och vikariera ett gäng 9-åringar. Sänd en tanke, den kan behövas.

Tänkte ge mig på det här programmet. Började dock misströsta när jag inte ens kunde göra en enda. Jag lyckades till sist göra 5 st på knän (en av mina katter kom sedan och gnagde på min ena hand, jag hade kanske kunnat göra fler..heh) Efter denna kraftansträngning hade jag träningsvärk och kunde inte lyfta armarna på 3 dagar. Jag antar att datorn inte ger så starka bröst- och armmuskler...

There goes the fear

Både jag och katt äter antibiotika. Det är skönt att veta att en olycka ytterst sällan kommer ensam. Då blir man inte så värst förvånad när saker och ting går åt helvete om och om igen (och om igen). Så fort man får upp minsta lilla gnutta tillförsikt och livsglädje; SMACK! En känga rätt i ansiktet för att påminna en om livets jävlighet. Idag fick jag till råga på allt mail om att det jobb jag sökt och verkligen hoppats på har gått vidare i rekryteringen utan mig. Det var över 80 sökande till tjänsten tydligen.

Eat yourself

Dricker min andra stora kopp kaffe, trots att min mage redan protesterat lika många gånger idag. Klockan är snart 16 och det är i princip redan mörkt ute. Snöblandat regn blåser in ända längst in på balkongen när jag tar min femtielfte cigarett för dagen. Imorgon ska min hemtentamen in och i nuläget har jag ingen aning om vad den handlar om. Och nu orkar jag snart inte mer för idag. Jag är inte riktigt gjord för det här klimatet; så fort det bli skymning säger min kropp att nu är det kväll, vilket är lika med slutpluggat. Detta komplicerar saker och ting eftersom jag lever i ett land där det är mörkt nästan jämt. Jag väntar på att panikkänslan ska infinna sig. Den som gör att jag får saker gjorda överhuvudtaget. Den som gör att jag brukar kunna knåpa ihop långa texter på kortast möjliga tid. Den tar tid på sig.

Jag har börjat sätta upp extremt lättöverkomliga mål för dagarna. Så att det säkert ska kunna gå att uppfylla och således bidra till någon slags känsla av sammanhang och meningsfullhet. Idag ska jag sätta igång en diskmaskin, duscha, hämta in posten och baka en blåbärspaj. Det bör vara ett rimligt mål.

Jag har blivit tillsagd att ta semester. Att inte vara arbetsökande utan ledig. Det är svårt när man är en vandrande ekonomisk ångestkatastof.

Utdrag ur livet

Autentisk rekonstruktion av samtal med handledaren i förmiddags:

Handledaren: Jaha, men det här känns väl ganska bra...det ser bra ut, är ni nöjda?

Vi: Heh, jaa, det är ju bara en väldigt grov skiss det här, på det vi har gjort hittills och så men ja...

Handledaren: Ja men ni ligger väl rätt bra till....väl?

Vi: Njaae...eller?

Handledaren: Eller när ska ni lämna in den?

Vi: Eh...ja,nästa vecka ska du ju godkänna den och så...

Handledaren: Va?! Ska ni lämna in den nu? Nu i år? Ojoj, ja då förstår jag att ni är oroliga. [...]Ja, jag skulle inte vilja byta med er...

Det individualiserade helvetet

Har inte orkat skriva något på länge. Finns egentligen inte mycket att skriva. Det har varit fint väder. Det har varit dåligt väder. Jag har solat. Jag har cyklat i regn. Katter har varit sjuka. Katter har blivit friska.  Jag har varit full. Och varit bakfull. Har konstant becksvart ångest över uppsatsen. Skulle önska att någon pigg och übersmart själ bara kunde skriva skiten åt mig. Själv kan jag nämligen inte prestera en sammanhängande mening. Snart är man totalt pank och arbetslös också. Hurra. 

Jag hoppas förresten Reinfeldt gottar sig riktigt ordentligt åt att de kunde sno åt sig mina sista 800:- den här månaden. Staten behövde säkert dem. För att köpa mat och så.

Senaste och sista (?) delen i följetongen med a-kassehelvetet (bakgrund). När Alliansen tog bort studerandevillkoret hösten 2006 hade jag nyss påbörjat en flerårig utbildning. Jag gick således ur a-kassan, det vill säga slutade betala. Det står nämligen uttryckligen att man måste betala i tid, annars riskerar man att bli av med sitt medlemskap, de skickar ingen påminnelse, står det med tydliga bokstäver mitt på inbetalningsavin.  G blev av med sitt medlemskap av misstag när han av någon anledning inte betalat sin månadsavgift på grund av bankbyte eller dylikt. Ingen påminnelse där inte.

Sedan fortsatte de att skicka och skicka och skicka, till slut ville de ha in över 3000:-, om jag inte betalade det skulle de betrakta det som att jag ville avsluta mitt medlemskap. Mailade till slut (eller hittade ingen mailadress utan skickade direkt i något slags webformulär) och sedan utspelade sig den länkade konversationen. Jag mailade spaltmeter till Konsumentsombudsmannen och blablabla. Orkar inte ens tänka på skiten. I vilket fall så är det mailet i december 2007 det sista jag hörde från dem. 

På valborgsmässoafton dimper det ner ett brev i brevlådan som säger att jag måste betala ca 800:- annars riskerar det att gå till inkasso. Förfallodagen är...tadaaa....valborgsmässoafton. 1 ½ år senare får jag således en faktura på 800:- helt taget ur luften, som ska betalas samma dag som den kom. Det stod dessutom att jag skulle ha fått en påminnelse i december 2008, vilket jag inte fått! Och även om jag fått den, eh, december 2008? Det finns liksom ingen logik här överhuvudtaget.

Tydligen så har a-kassan betalat in förhöjda a-kassaevgifter till staten och det ska de nu ha tillbaka. Ja, det låter ju jätterimligt att jag som snart arbetslös student, som inte varit med i a-kassan på snart 3 år på grund av att de tog bort studerandevillkoret, ska betala de pengarna. Jag blir helt sinnesjuk snart. G ringde i alla fall till a-kassan i måndags då jag helt enkelt inte orkade med skiten mer. Kontentan av det hela är i alla fall att jag skulle betala. Jag har fan lust att döda någon.

The girl and the robot

Är less och förbannad och utan ork. Tar extremt mycket energi att ordna allt kring fokusgruppsintervjuerna och uppsatsen känns som ett oändligt stort virrvarr där man inte ser ljuset i slutet av tunneln någonstans. Har i nuläget inte skrivit ett ord knappt och det ska produceras 50 sidor inom loppet på några veckor. Dessutom är vi två om det så jag vetefan hur det här ska gå egentligen. 

Har utöver detta totalt tappat förmågan att såväl läsa som att uttrycka mig i skrift och tal. Utbrändhetssymtom? Har svårt att hänga med i textningen på TV och har koncentrationsförmåga lika med noll. Har dessutom upptäckt att det på mina kursbetyg inte står utskrivna delkurser på Psykologi 2-kursen jag läste förra våren, det står enbart "Examination" 7,5 hp. Detta beror tydligen på något slags fel som uppstod vid övergången till nya poängsystemet och det är även någonting som tydligen inte går att åtgärda. Så, i mitt examinationsbevis med kurser, som jag ska visa upp för arbetsgivare, kommer det inte stå att jag har läst kognitiv utvecklingspsykologi, gruppsykologi m.m. utan enbart stå några kryptiska examinationskurser. Underbart. Verkligen för jävla underbart.

walking on a dream

Ska skriva ihop jobbansökan nummer tre och ber en stilla bön att snälla, snälla gud, ge mig ett jobb utan att jag behöver ringa hemska telefonsamtal och utan att jag ska behöva genomlida obekväma intervjuer. Vidare; ge mig ett jobb utan ångest med snälla människor. Och med trevliga arbetsuppgifter. Och med en riktig lön. Amen

NP: Elliott Smith - Everything means nothing to me

Obehagskänslor när jag cyklar hem i regnet. När det iskalla regnet piskar mig i pannan, och min vänstra kind rör sig rytmiskt i takt med tramporna, får jag en tillfällig uppenbarelse och ser mig själv liksom utifrån och hör min egen röst eka i huvudet, som ett fragment av mötet jag nyss haft. Där mina ord kastades ut ur munnen huller om buller och studsade genom biblioteksgångarna, vilsna ord som desperat kravlar ut ur munnen i en stridande ström. Kan inte sluta. Pratar om allt och inget och skrattar hjärtligt, kul kul, tack för senast, jodå allt är så bra, så bra, var och tog lite blodprover nyss bara, hähä inget man dör av, det blir nog bra. Kommer hem, blir yr, får illamåendeattack, tuggar i mig en magnesiumtablett och hoppas på omedelbar respons i kinden.

Nya tag. Hej och hå. Hundra böcker som ska läsas. Texter som ska transkriberas. Fokusgrupper som  ska planeras. Arbets-ansökningar som ska skrivas. Paket som ska skickas. Och så blev det påsk. De röda dagarna som inte visar någon som helst hänsyn till det faktum att tiden är ur led och att veckodagarna paradoxalt nog blir kortare och kortare och att ekorrhjulet snurrar på fortare och fortare. 

Det skulle passa bra att trycka på paus nu.

NP: The Mamas & The Papas - California Dreamin'

Existentiell ångest. Vad fan handlar vår C-uppsats om egentligen? Vad håller jag på med? En veckas dyrbar tid har ägnats åt håglöst bläddrande i 80-talsböcker om ungdomar och identitetskapande, men allra mest åt ölpimplande utomhus i solen. Mina muskelryckningar är tillbaka och ångest, ångest, ångest. Det är vår och sol och det innebär D-vitamin och energi, men allra mest innebär det  press, ekonomisk torka och MASSIV ångest inför framtiden. Inga pengar. Inget jobb. Mitt liv är redan slut. Kört. Valen är gjorda. Och nu sitter man här med ett antal hundratusen i studielån. Ingen kompetens och inget arbetslivserfarenhet. Inga pengar och ingen mat och igår spenderade jag mina sista pengar (som jag egentligen inte har) på diverse klädesplagg och veggomat i huvudstaden. 

Bläddrar förbi reklam för Berghs i tidningen och tänker "man kanske ska bli copywriter?", nästa tanke "vad fan gör en copywriter och/eller en art director?"? Sedan; inser att det är för sent. Är inte 20 år längre. Kan inte flytta. Har inte råd. Har ingen tid. Har ingen kompetens. 

Det är kört nu.

Du och jag döden

Spotify har blivit hackat och jag måste byta alla mina lösenord för sjuttiotredje gången det senaste året. Inte sant, men det är så det känns. Rekommendationen att inte ha samma lösenord på olika ställen känns inte verklighetsförankrad för fem öre. Vem kan hålla reda på 15-25 olika lösenord i huvudet? Ibland börjar jag tänka på alla lösenord och inloggningsuppgifter och nummer och koder man har till alla mail, communitys, portkoder, bank-ID och VISA-kort. Det brukar resultera i svindel och mental blackout där jag börjar känna det som att jag tappar fotfästet och greppet om nuet, börjar tvivla på min existens och världsordningen samt inbillar mig att jag drabbats av alzheimers. Av denna anledning håller jag mig på de flesta siter till två eller tre olika uppsättningar av lösenord. 

Annars är jag halvt medvetslös; de två seminarierna idag tog ut sin rätt. Ska snart stupa i säng. Bra sak: Att vara så trött att man inte kan ligga vaken och ha ångest över saker som till exempel det faktum att min kropp verkar ha gett upp på mig. Först var den subtil men nu har den gått över till mer konkreta och högljudda klagorop för att uppmärksamma mig på något slags problem som jag inte ens vet var det bottnar i (okej, jag har väl förvisso mina aningar). Slemhinnorna i munnen lossnar, tandköttet blöder, mina händer spricker, hela öron-näsa-hals-partiet är i svajning - nästäppa, hörselnedsättning, knäppningar och susningar i öronen, andningssvårigheter-, konstiga hudutslag, opraktiska utväxter på fötterna som till exempel längst bak på vänstra hälen som har utvecklat en stor knöl som i sin tur orsakar skoskav som i sin tur "bygger ut" knölen, konstant illamående, konstant förhöjd kroppstemperatur,smärta i bröst och lungor,  knäppningar i brosk och leder och yrsel, förvirring och ångest. Ett urval av symtom. Jag undrar vad det beror på? Snart har jag frikort på VC. Kanske borde ta en koll. Kanske.

NP: Patients - Mind Ur Manners

Hur kommer det sig att man drabbas av total hjärnblackout så fort man öppnar Word och ska skriva? Har förvisso inte hunnit med att läsa båda böckerna till litteraturseminariet imorgon men har ändå känt att jag kanske har greppat något frö från varje teoretiker, har haft en del tankar och inbillat mig att jag åtminstone ytligt förstått vissa aspekter. Så, sätter mig vid Word och ska börja på mitt paper...ingenting händer....totalt blankt....får panik...bläddrar i böckerna...försöker komma på vad de handlar om...försöker se samband, skillnader och likheter dem emellan...funderar över att lägga mig på golvet och aldrig resa mig upp.

Nu har jag rent kvantitativt skrivit mer än tillräckligt, men innehållsmässigt? Förstår inte ens själv kopplingarna mellan mina meningar. Nu mår jag dock alltför illa för att ens läsa igenom dokumentet.

Måste. typ.kräkas. nu.

Into the dark

Står i köket med kniven i handen och väger den medan katten slingrar sig längs med vaderna. Lägger snubbeltråd med sin kropp. Om jag ramlar? Lägger motvilligt ned kniven på den smutsiga köksbänken. Slänger ned råris i en kastrull och ställer in stroganoffen i micron. Återvänder till datarummet, sneglar på de ouppsatta gardinstängernas vassa spetsar. Stirrar håglöst på alla böcker som ligger uppslagna på varandra i högar, drar jag fram en bok så ramlar hela högen som ett korthus. Slår handen hårt i flyttkartongen som står bredvid. Har lust att slå sönder någonting, samtidigt går jag sönder inuti och svekfulla tårar letar sig fram bakom ögonen. Fan. Jag hatar det här. Jag klarar inte av det här. PMS-smärtor i ljumskarna pulserar och snoret rinner. 

Nu ringde äggklockan. 

Ska äta, hålla god min, trots avgrundsdjup ångest. Sedan krysta fram 12 värdelösa sidor som jag, med skammens rodnad på kinderna, måste lämna in för granskning.

Hur ser framtiden ut?

"Arbetsmarknaden för nyexaminerade beteendevetare är relativt svår, då det kan dröja innan en man får sin första tillsvidareanställning på ett kvalificerat jobb. Dagens situation med ett visst överskott på beteendevetare lär bestå ännu några år, men på lite sikt kommer arbetsmarknaden troligen komma i balans. Prognosens osäkerhet är 4. Beteendevetares arbetsmarknad är konjunkturkänslig, då många arbetar inom till exempel personalrekryteringsföretag, som konsulter eller egenföretagare, och det är stora skillnader i arbetslöshet mellan låg- och högkonjunktur."

Jag ska lämna in 12 sidors essä på fredag och jag har inte börjat än, jag kommer inte börja nu heller för det är tusen saker som snurrar i huvudet och jag vill helst bara lägga mig, blunda och aldrig mer behöva ta tag i någonting ever again. Det är strul hit och dit med nycklar och inflytt och utflytt och omlån och samtidigt är allting skitigt och rörigt och tiden går alldeles för snabbt och jag vill bara gråta.

In the flesh

Grannarna ovanför verkar ha sjutton barn som får springa lite hur de vill. När vi flyttade in på lördagen hade de barnkalas; det var skrik och spring hela dagen. Dessvärre verkar det som att de flesta av barnen var hemmahörande i lägenheten och ytterst få av ungdjävlarna åkte hem. På kvällen avlöstes barnkalaset av vad som tolkades som en vuxenfest, balalajkamusik och skrik och TV-brus, ungarna verkade få vara upp till minst klockan 01. Oh well, det var visserligen lördag så jag lade en kudde över huvudet och försökte somna så gott det gick. Dagarna har sedan visat sig vara ungefär likadana, ungar som springer över vårt tak som en mindre elefanthjord, varje gång de spolar vatten dånar det i väggarna och ovanför sängen uppstår ett droppande ljud varje gång de är på toa. I måndags eller tisdags skrek någon av ungarna osedvanligt högt, ilskna falsettskrik som trängde genom taket, då var klockan över 00.00, tro fan det att ungarna skriker när de verkar få vara uppe hur länge de vill. 

I alla fall, okej tänkte vi, man vänjer sig väl vid det, what else is there to do liksom. Igår efter att G kommit hem från jobbet och vi varit iväg och handlat tänkte vi sätta upp hatthyllan eftersom hallen nu är färdigmålad. Klockan var 21.00, har för mig att man inte får borra efter klockan 20.00 men alltså vi måste ju få sätta upp någonting i lägenheten och 21.00 är inte speciellt sent. Efter någon minuts borrande hörs det dunkande uppifrån. G tittar på mig och frågar om detvar någon som dunkade; jag vet inte, svarar jag, det kan ju varit någon av deras ungar som kastar sig mot golvet som vanligt. Borrar lite till och då hörs det igen, samma ljud. Vad i helvete liksom?! Blev tvärförbannad. Hade lust att springa upp och sparka in deras dörr och skrika. Vaddå kasta sten i glashus. Vet inte om det var medvetet dunk eller inte men blir förbannad igen nu när jag tänker på det. Hatar grannarna. Känner instinktivt att de är kompletta idioter som förtjänar att lida. Hur i helvete har de mage att dunka i golvet efter någon minuts borrande? Vi har ju för fan nyss flyttat in, vi måste rimligtvis få sätta upp nödvändiga saker på väggarna och situationen blir fullkomligt absurd om man betänker det faktum att vi får stå ut med deras jävla oväsen dagarna i ända, från klockan 6 på morgonen till 01 på natten, medan de inte kan ge oss utrymme att ens sätta upp en jäkla hatthylla klockan 21.00 på kvällen. Imbecilla avskum, hoppas ungarna ramlar ner i hisschaktet.

Vet inte om de har någon tonårig unge inspärrad någonstans där uppe också för imorse vid 06.55 var det någon som skrek och grät och svor i vad som lät som ett typiskt tonårsutbrott.

Längtan efter hus har aldrig varit större än nu.

Kollade efter jobb igår förresten. Jag vill typ dö.

Girlfriend in a coma

Sitter med molvärk i magen och sliter förstrött bort skinnbitar från torra och spruckna läppar. Är på dag två med bakfylla efter att ha druckit alldeles för mycket vin i tisdags kväll. Shit happens och så vidare. Har i alla fall varit duktig och släpat mig iväg till föreläsningen i förmiddags. Nu orkar jag inte mer. Måste sova.

Giv mig styrka

Säga upp el och allt vad det innebär, ringa till hyresvärd och kolla upp villkor samt anmäla på hemsida, pussla ihop tider så det passar med flytt och släp och städning,  göra adressändring, boka tid för besiktning av lägenhet samt ringa till elbolaget angående en faktura på över 2 500:- som damp ner i brevlådan idag. Det är vad jag ägnat förmiddagen åt. 

Det visade sig att de, i och med installering av ny mätare, har upptäckt att jag förbrukar mycket mer el än jag har betalat för det senaste 1 ½ året så nu får jag betala retroaktivt. Lagen om allts jävlighet liksom. Ingen direkt ro att sitta och fokusera på examinationsarbete nummer 3. Nu måste jag iväg till campus om några minuter och förbereda opponering nummer 2, om jag fortfarande lever får jag ta tag i exjobb 3 när jag kommer hem sent i eftermiddag.

Foolish things

Arbetet med den andra examinationsuppgiften tog luften ur mig. Jag orkar och kan inte ens visualisera min tredje uppgift. Eftersom jag måste förebereda två opponeringar och även vara borta flera timmar imorgon eftermiddag, hela onsdagskvällen och i princip hela torsdagen tror jag inte ens att det är möjligt att lämna in den på fredag (om jag ens får dispens, egentligen ska den vara inne på onsdag men jag kan ju ändå inte komma på seminariet då det krockar med opponering i en annan kurs). Jag skulle verkligen behöva vara ledig de tre dagarna innan vårterminen börjar men det börjar se svårt ut. Fan. Vill typ gråta.