sistersinister

Så har man överlevt den omtalade vinterkräksjukan. Har inte haft magsjuka sedan jag var liten så det var en obehaglig upplevelse. Nu börjar jag så smått återhämta mig och som vanligt drabbar verkligheten mig med ökad styrka när jag så länge har kunnat hålla sig i periferin, upptagen med det mest basala för att överleva. Jag har mentala moodswings som kan konkurrera med vilka bergskedjor som helst. Ena sekunden vill jag ligga under täcket resten av livet och aldrig aldrig mer gå upp, nästa sekund ser jag en vision av mig själv bakandes eget bröd och kokandes egen marmelad i mitt gnistrande rena och mysiga 50-talskök, vilket leder till en vindpust av energi som orsakar en tankekedja där jag visualiserar mig själv halvvägs på väg till ICA för att köpa jäst tills jag återigen får kramp i själen och funderar på de absolut lättaste sätten att ta livet av sig, nästa sekund blir jag pepp på att storstäda, sätta in recept i pärm, sortera min garderob, söka massa jobb, nästa sekund funderar jag på huruvida jag är lesbisk eller inte, nästa sekund blir jag förbannad på min egen ynklighet, nästa sekund är jag sund och lugn; ska köpa en pilatesboll och börja jogga längs med ån såsom alla gör, sekunden efter vill jag flytta till Paris eller New York, därefter börjar jag gråta, sekunden efter går jag upp för att dammsuga- här ska storstädas!, ramlar ner i soffan, orkar inte med allts meningslöshet, nästa sekund får jag aggressionsutbrott på trivialiteter, nästa sekund tvingar jag mig själv att sortera tvätt, vill lägga mig ner i sängen och dö, sätter mig vid datorn med mörker i magen och ger upp för idag. Det kommer ju en dag imorgon också...