walking on a dream

Ska skriva ihop jobbansökan nummer tre och ber en stilla bön att snälla, snälla gud, ge mig ett jobb utan att jag behöver ringa hemska telefonsamtal och utan att jag ska behöva genomlida obekväma intervjuer. Vidare; ge mig ett jobb utan ångest med snälla människor. Och med trevliga arbetsuppgifter. Och med en riktig lön. Amen

NP: Elliott Smith - Everything means nothing to me

Obehagskänslor när jag cyklar hem i regnet. När det iskalla regnet piskar mig i pannan, och min vänstra kind rör sig rytmiskt i takt med tramporna, får jag en tillfällig uppenbarelse och ser mig själv liksom utifrån och hör min egen röst eka i huvudet, som ett fragment av mötet jag nyss haft. Där mina ord kastades ut ur munnen huller om buller och studsade genom biblioteksgångarna, vilsna ord som desperat kravlar ut ur munnen i en stridande ström. Kan inte sluta. Pratar om allt och inget och skrattar hjärtligt, kul kul, tack för senast, jodå allt är så bra, så bra, var och tog lite blodprover nyss bara, hähä inget man dör av, det blir nog bra. Kommer hem, blir yr, får illamåendeattack, tuggar i mig en magnesiumtablett och hoppas på omedelbar respons i kinden.

Nya tag. Hej och hå. Hundra böcker som ska läsas. Texter som ska transkriberas. Fokusgrupper som  ska planeras. Arbets-ansökningar som ska skrivas. Paket som ska skickas. Och så blev det påsk. De röda dagarna som inte visar någon som helst hänsyn till det faktum att tiden är ur led och att veckodagarna paradoxalt nog blir kortare och kortare och att ekorrhjulet snurrar på fortare och fortare. 

Det skulle passa bra att trycka på paus nu.

NP: The Mamas & The Papas - California Dreamin'

Existentiell ångest. Vad fan handlar vår C-uppsats om egentligen? Vad håller jag på med? En veckas dyrbar tid har ägnats åt håglöst bläddrande i 80-talsböcker om ungdomar och identitetskapande, men allra mest åt ölpimplande utomhus i solen. Mina muskelryckningar är tillbaka och ångest, ångest, ångest. Det är vår och sol och det innebär D-vitamin och energi, men allra mest innebär det  press, ekonomisk torka och MASSIV ångest inför framtiden. Inga pengar. Inget jobb. Mitt liv är redan slut. Kört. Valen är gjorda. Och nu sitter man här med ett antal hundratusen i studielån. Ingen kompetens och inget arbetslivserfarenhet. Inga pengar och ingen mat och igår spenderade jag mina sista pengar (som jag egentligen inte har) på diverse klädesplagg och veggomat i huvudstaden. 

Bläddrar förbi reklam för Berghs i tidningen och tänker "man kanske ska bli copywriter?", nästa tanke "vad fan gör en copywriter och/eller en art director?"? Sedan; inser att det är för sent. Är inte 20 år längre. Kan inte flytta. Har inte råd. Har ingen tid. Har ingen kompetens. 

Det är kört nu.