Obehagskänslor när jag cyklar hem i regnet. När det iskalla regnet piskar mig i pannan, och min vänstra kind rör sig rytmiskt i takt med tramporna, får jag en tillfällig uppenbarelse och ser mig själv liksom utifrån och hör min egen röst eka i huvudet, som ett fragment av mötet jag nyss haft. Där mina ord kastades ut ur munnen huller om buller och studsade genom biblioteksgångarna, vilsna ord som desperat kravlar ut ur munnen i en stridande ström. Kan inte sluta. Pratar om allt och inget och skrattar hjärtligt, kul kul, tack för senast, jodå allt är så bra, så bra, var och tog lite blodprover nyss bara, hähä inget man dör av, det blir nog bra. Kommer hem, blir yr, får illamåendeattack, tuggar i mig en magnesiumtablett och hoppas på omedelbar respons i kinden.
Nya tag. Hej och hå. Hundra böcker som ska läsas. Texter som ska transkriberas. Fokusgrupper som ska planeras. Arbets-ansökningar som ska skrivas. Paket som ska skickas. Och så blev det påsk. De röda dagarna som inte visar någon som helst hänsyn till det faktum att tiden är ur led och att veckodagarna paradoxalt nog blir kortare och kortare och att ekorrhjulet snurrar på fortare och fortare.
Det skulle passa bra att trycka på paus nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar