Sthml-trip & resumé av Accelerator 2008

Nu är jag tillbaka efter en minisemester i hufvudstaden som gick alldeles för fort. Vi hann dock med att gå på grönan, äta på vegetarian/vegan-restaurang som jag var på sist med utsikt över Riddarfjärden, shoppa lite på rean på Weekday och framförallt; gå på Accelerator på Münchenbryggeriet.

Vi började med att komma senare än vi tänkt oss på grund av att vi drabbades av oplanerad köphysteri. Detta resulterade i att vi fick åka tillbaka till vandrarhemmet i Skanstull och lämna saker istället för att åka direkt. Våra planer på att hinna dricka en och annan öl i samband med lunchen gick också i stöpet. Väl framme vid Zinken går vi lite fel och får gå runt hela Münchenbryggeriet tills vi äntligen ser ingången. Visar upp våra medhavda utskrivna biljetter, får band, blir kroppsvisiterade, får slänga ut paraply och mineralvatten för att sedan gå inåt rätt in i utescenen där Those dancing days hade börjat spela. Förvånansvärt bra, Linnea var som en liten mini-Règine och utstrålade glädje och karisma. Kul att unga tjejer i Sverige (och någonstans överhuvudtaget) kan komma fram på musikscenen. Vi såg några låtar och sedan gick vi in för att vänta in Stars. Vi bänkade oss på balkongen där vi hade bra utsikt över scenen och drack öl. Sammanfattningsvis levererade Stars en skitbra konsert, ljudet ut var helt okej och de var spelsugna.
Dessvärre bestod publiken av en relativt gles skara framför den stora scenen, ovanifrån såg det ut som att merparten bestod av män med begynnande tunnhårighet i övre 30-årsåldern. Responsen var nästintill obefintlig och man började skämmas för att vara svensk, började tänka saker som att de aldrig kommer komma tillbaka till Sverige och såg imaginära löpsedlar framför ögonen i stil med "JAG VAR DÄR. PUBLIKEN SOM KNÄCKTE STARS. XX berättar."
Torquil Campbell börjar se alltmer full ut och dräller ned både mikrofon och synth, det är svårt att avgöra om det beror på den ökande frustrationen över en livlös publik eller för mycket öl. När de sjunger "Take me to the riot" mumlar jag i G: s öra att ja, inte fan är den här i alla fall. Amy Millan blir less och skriker något i stil med "You're not so much for laughing you guys, huh?!". De fortsätter dock spela och kasta ut rosor till publiken, innan de drar igång sista låten tackar Torquil för att de fick komma och spela. och det är möjligt att det säger mer om mig. men det lät som om han var grymt sarkastisk. Inte ens en sekund efter sista ackordet rusar han av scenen. Och ingen i publiken klappar en sekund längre än nödvändigt. Efter fem sekunder ser vi, uppifrån vår utsiktsplats på balkongen, att alla är puts väck. Någon står och sopar golvet, det ligger typ fem ölflaskor på golvet. Hjälp.

G och jag börjar fundera kring vad fan det är som har hänt med Accelerator. Sen går vi ut och hittar festen, man pustade ut lite och kollade på The Teenagers som drog upp svenska fans på scen, enbart tjejer of course.

Kommer hem och läser Håkan Steens krönika om Accelerator där han skriver "årets Accelerator den stora festen för trettioplussare som fixat barnvakt och vill påminna sig om hur det var att vara indie" . Haha, lite roligt sammanträffande att det inte enbart var vi som hade gjort den här observationen. Sedan tycker jag nog dock att han drar alltför stora växlar på detta när han sedan skriver "Det nya och heta brukade höra till kidsen men att döma av de drygt 2 800 på plats på årets Accelerator är det 60- och 70-talisterna som har bäst koll på de hippaste banden". Dels tror jag han höjde medelåldern ett snäpp och dels så begår han ett logiskt felslut med den slutsatsen eftersom Accelerator har en åldersgräns på 18 år. Hade inte den funnits hade Accelerator kryllat av 14-16-åringar som har väntat hela året på att få sina favoriter MGMT och Vampire Weekend. Det gäller bara att fundera kring var man vänder blicken. Det känns ju förvisso smickrande att Steen skriver att det är "vi" som har koll, "vi" som bryr sig, då slipper man tänka på att de flesta av mina högsta matcningar på last.fm representeras av 13-14-åriga tjejer.

Sedan gick vi in för att se Brian Jonestown Massacre, enbart för att vi hade vänner och familj på plats på konserten i GBG dagen innan, själv är jag inte så jätteimponerad. Efter mycket om och men kommer en vinglig Newcombe upppå scen med en laptop som han verkar filma med, yrar något om att han ska skicka det till sin mamma nu när han är ute på turné eller liknande, avslutar med att konstatera att han hatar henne. Sedan blir det mest musikalisk tristess och det känns som om 75% av publiken är där, inklusive jag själv, enbart för att se vad fan han ska ta sig till härnäst. När han säger "Poo-poo" i micken och fnittrar känner jag att det är läge att dra därifrån och ta en bra plats till Vampire Weekend istället.

Vampire Weekend var eufori, helt enkelt skitbra från början till slut. Helt klart bästa konserten.

Nästa konsert, och den sista på utomhusscenen, var MGMT som man också hade en del förväntningar på. Jag har läst att många inte tyckte att de levde upp till dem och att spelningen var en besvikelse, jag är dock nöjd även om ljudet lämnade mer att önska och att de inte alls var lika roliga att se på som killarna i Vampire.

Vad hände sen? Vid det här laget hade vi väl bränt ett antal hundra i baren och det började kännas. Vi gick till Mälarsalen och tog en snabb titt på Black Kids men det var alldeles för mycket folk och för lite syre för att jag skulle orka ta mig längre in. Sedan åt vi i väntan på Neon Neon. Efter att vi ätit var det fortfarande ett tag kvar tills start och vi intog dansgolvet högst upp vid stranden och dansade till gamla 90-talshits blandat med indiedängor. Neon Neon var riktigt kul att se, lycklig indie-electro som piggade upp trots att klockan nu var närmare 01.00 och man hade sett 6-7 band innan. Det funkade så bra att vi efteråt intog dansgolvet igen. Vid 01.30 bröts plötsligt musiken rätt av; 30 sekunder in i en låt. Vakter kom och menade på att de stängde nu. Alla på dansgolvet stämde dock upp i ett unisont missnöje och krävde att få höra en låt till och till allas glädje satte DJ: n på Håkan Hellström. Efter någon rad blev det tyst och alla sjöng glatt med tills vi insåg att det inte var meningen att det skulle bli spontan allsång utan det var fel på skivan. Efter ytterligare ett försök gav de upp och vi avslutade kvällen med Tough Alliance. It worked for me.

Sedan var det bara att bege sig hemåt. En mycket lyckad festival med undantag för vissa småsaker som till exempel att det endast gick att ta sig mellan utomhusscenen och inomhusscenen genom en trappa som vakterna stängde av helt random när de ansåg att det var mycket folk, då fick alla istället gå upp för en spiraltrappa inomhus (?). Man kunde heller inte komma till Mälarsalen när det var konsert på utomhusscenen för då var det för mycket folk och vakterna stängde av. Ologisk organisation med andra ord som visserligen inte påverkade mig i så hög usträckning med säkerligen ett flertal andra som kanske missade en bit på konserter de velat se. Man måste dock ge cred för det genomtänka spelschemat som lämnade ytterst få risker för krockar på de flesta ställen.