The time has come again

"Vad heter du?" "Hur många år är du?" "Får du köra bil?" "Har du en bil?" Varför inte då?" "Dyrt? Hur många pengar har du då?" "Vart ska du?" "Hur långt är det dit?" "Har du några barn?" "Vad heter du i efternamn?"

Tindrande barnögon under lugg tittar på mig uppfordrande. Det rosa diademet med dödskallar på sitter som det ska. Varje svar på frågan tas i beaktande under några sekunders tystnad. Och jag sätter tillbaka mina hörlurar i öronen. Sedan vänder hon sig om i sätet igen. Läpparna rör sig och jag får snällt ta ur mina hörlurar igen för att besvara flickebarnets alla funderingar kring mitt privatliv. "Vad är universitet för något?" "Varför har du inga pengar?"

Vaknade upp alldeles för sent. Duschade snabbt kroppen. Håret fick duga. Bryggde kaffe. Insåg att det var storm utomhus och kom på den briljanta idén att ta bussen till uppropet i arbetsrätt.

Bussen är nästan 10 minuter sen och när busschauffören öppnar dörren längst bak och jag får klämma mig in i två skolklasser står det klart varför. Barn, barn, barn överallt. Små barn. Högljudda barn. Nyfikna barn. Var man verkligen så liten när man gick i 1:an? 7 år var de. Skulle börja 2:an nästa år upplyste de mig om när jag gav mig på en vild gissning på 5-6 år. Barnen blev förnärmade.

Jag hade svårt att hänga med i föreläsningen. Rekvisit. Generalklausul. Balkar. Kändes som om jag var mätt. Mätt på allt. Orkade liksom inte ta in juridiska begrepp. Också. Men jag gjorde ett genuint försök att hänga med. Antecknade ord. "Grundlagarna kan ni väl?" "-"Ehh. Jaaa.Hrm" Känns inte som att jag fått pausa. Lämnade in hemtentan i psykologin i onsdags kväll så ärligt talat har jag ju haft nästan en vecka. En vecka som spenderats mestadels i solen på en gräsmatta. Med katterna ute på bete. Sporadiska dopp i kall, klar sjö. Grillning i kvällsolen och öl på uteservering. Ändå...tar det emot.

Efter föreläsningen väntade ytterligare en busstur. Vid stationen fick jag äntligen en sittplats. Då flyttar sig en äldre man, som tidigare suttit baklänges, och tar plats i sätet bredvid mig. Innan vi ens lämnat resecentrum noterar jag att han i sann manschauvinistisk anda breder ut sig. Inkräktar på min priva sfär och på min halva av sätet. Han skrevar, som om hans kön vore av en köttlimpas storlek, medan jag får knipa ihop mina ben med väskan över mig för att överhuvudtaget få plats. En tanke föresvävar mig; kanske jag borde kräva mitt utrymme, bestämt pressa tillbaka hans lår dit de hör hemma. På hans säte. Det är klart jag borde. Men någonstans där märker jag att hans lår pressar onaturligt mycket mot mitt, hans kroppsvärme känns genom mitt jeanstyg. Han sitter inte bara där och tror han äger världen; han kränker mig, medvetet. Känner hans blickar i ögonvrån. Börjar känna mig grymt äcklad och obehaget kittlar i maggropen när jag blir pressad längre in mot bussväggen. Till slut reser jag mig abrupt och går mot utgången för att ställa mig där, trots att det är en bra bit kvar till busshållsplatsen. Får en känsla av att han försöker ta på mig när jag försöker smita förbi men hans hand nuddar mig knappt. När jag står vid dörrarna och väntar sneglar jag över axeln; han sitter med benen ihop. Inte ens en aning bredbent.

Jag hoppade av på stan för att handla med mig mat hem. Efter en veckas frånvaro fanns det inte så värst mycket ätbart hemma. Jag hittade två halva gurkor, med enorma mängder mögel på, och en härsken yoghurt i kylen. Passade på att kolla in en nya affär när jag ändå var på stan, träffade på en vän och kom ut därifrån med två nya plagg.
Jag förtjänar fan det här.