Monsters

Jag insåg tidigare ikväll att jag måste förändra saker och ting. Faktum är att jag insett det långt tidigare, det blev bara väldigt tydligt ikväll. Jag har bloggat i den här formen i drygt tre år och dessförinnan skrev jag "nätdagbok" på diverse communitys, innan dess skrev jag i anteckningsböcker som förvarades i byrålådan. Jag har alltid använt skrivande som medium för att kanalisera mina känslor, mestadels mina negativa känslor; för ärligt talat, vem är som mest kreativ när man är tillfreds med tillvaron? Det är inte då som låttexter författas, det är inte då målningar tar form.

Det har alltid fungerat så som det har varit avsett, jag har kunnat lägga saker bakom mig, bli av med frustrationer och lassa av mina i-landsproblem utan att plåga min omgivning alltför mycket. Bloggen har också gett en tidsram och perspektiv genom att strukturera upp texter och göra texter från 2005 lika lättåtkomliga som det inlägg jag skrev igår. Det jag insett måste förändras är all negativitet och allt hat som sätts på pränt. Inte så pass att jag inte även fortsättningsvis kommer att använda bloggen som ventil, men jag ska försöka tänka på att uttrycka mig på ett sätt som inte är destruktivt. Nu låter jag som om solstingen tagit hårdare än vad jag befarat men ärligt talat, jag struntar i hur pretentiöst och svamligt det framstår; jag vägrar reduceras och begränsas till mina egna ord, och det är precis vad jag känner att jag gör i nuläget. Nietzsche sade att "He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you" och herrejesusmingud vad pretto men ja, det känns som ett illustrerande citat i sammanhanget.

Det finns en blogg som jag har läst regelbundet sedan jag hittade den för ett par år sedan, det som fick mig att fastna var välskrivna, ironiska och fantasifulla inlägg, oftast med glimten i ögat och en stor dos självdistans. Det senaste halvåret har jag läst inläggen med en fadd eftersmak i munnen, de är kanske fortfarande välskrivna men de har allt mer fyllts med omotiverat hat och glåpord, som har riktats mot allt och alla i omgivningen. Mellan raderna så antyds det, och på andra ställen helt explicit, att personen i fråga inte mår riktigt bra och enbart genom att titta på inläggen kan man väl dra den slutsatsen utan att vara alltför långt ute och cykla. Det har i alla fall slutat med att jag har gått från att beundra och inspireras av en person, till att känna avsmak inför densamme. Detta ledde i sin tur till en tankeställare kring mitt eget skrivande och resulterade i ovan nämnda slutsats.

Jag brukar skämtsamt benämna mitt bloggande som en 'sil åt självdestruktiviteten', jag tror det är dags att sluta använda mina ord i det syftet när det primära med skrivandet egentligen är motsatsen; att undvika självdestruktivitet.