Penny on the train track

Ibland så funderar jag över varför jag läser beteendevetenskapliga ämnen öht med tanke på att jag stundtals tenderar att agera och känna mig som en misantrop ända in i själen. Särskilt i början av veckan när allt är blåsigt och kallt och kollektivtrafiken envisas med att tränga ihop hundra personer på samma buss trots att det rimligtvis inte får plats med så många personer. Resultatet blir att man får stå upp obehagligt nära andra människor och insupa deras kroppslukt som oftast är allt annat än angenäm. Så många människor på samma yta resulterar också i irritation, förseningar, syrebrist och lätt klaustrofobi.
Kanske drivs jag av någon undermedveten nyfikenhet på just mänskligt beteende just för att jag avskyr det och drivs av att få veta varför människor agerar som kompletta idioter. Eller så är jag bara i sedvanlig ordning självdestruktiv och utsätter mig för detta i något slags twisted tuktningssyfte. Eller så beror hela misantropinställningen på att jag sover och äter för dåligt och konstant går omkring i något slags vakuum som alienerar mig från andra människor. Som av en händelse får dessa funderingar som starkast grepp om mig när jag sovit dåligt och inte ätit på åtta timmar. Go figure.

Av någon outgrundlig anledning fick vi endast godkänt på uppsatsen, vilket känns som en stor besvikelse. Efter all tid och energi vi lade ner på den, plus det faktum att vi rakt igenom fick bra kritik och ingen komplettering liksom de flesta andra, känns det omotiverat att vi får samma betyg som de som var tvungna att i princip revidera hela uppsatsen. Vi fick heller ingen kommentar eller bedömning på den så jag har heller ingen aning om varför vi bara fick godkänt. Känner mig allmer skeptisk till den akademiska världen som på många sätt mest verkar bestå av fina ord och omskrivningar i syfte att stänga ute den grå massan. Det är förvisso helt fine by me.
När det inte drabbar mig.
Heh.
Konsekvens är överskattat.