C'mon baby light my fire

Jag har alltid varit fascinerad och intresserad av genus, socialkonstruktivism, litteratur, filosofi och sexualitet mm. Fast jag har givetvis inte alltid haft belägg eller termer för mina tankar. En sak jag tyckt varit himla spännande är polyamori och relationsanarkism och även queerteorier i allmänhet. På sistone, eller ja, nu är jag väl snäll i min bedömning, snarare de senaste åren har mitt engagemang för saker och ting liksom svalnat. Jag hänger inte med längre, alls. Jag brinner inte längre på det viset jag gjorde förr, då när jag trodde att man kunde göra någon skillnad, att någon orkade läsa eller lyssna på vad man skrev och/eller sade, dessutom så finns det ju tusentals andra människor där ute som gör det så mycket bättre. Jag hinner inte läsa de där böckerna som man ska läsa för att hänga med i debatten, jag hinner inte läsa allas bloggar och insändare och artiklar. Jag hinner inte med att läsa någonting. Och så orkar jag inte.

Dessutom så är det ju ändå inte min grej det här med relationsanarkism t ex. Jag är skittorr, konform och monogam utav bara helvete och svartsjuk och tråkig. Fast å andra sidan är det väl inget större fel i det. Jag trodde nog bara inte att jag skulle sluta brinna vid den ringa åldern av 24 år. Och då menar jag inte att man måste vara intresserad av allt det jag nämnde ovan för att inte vara tråkig; som jag nu ser att det ser ut som (!). Of course menade jag inte att man måste vara poly för att vara engagerad och intressant, jag syftar nog mer till en övergripande förändring gällande allt möjligt som jag brunnit för förut.

Inte konstigt att man inte orkar engagera sig i frågor som sträcker sig utöver vad ska jag äta idag? och när hade jag tvättid? när allt är mörkt, rått och kallt in i märgen i och för sig.