"För att skönhet är frihet"

Sade de lite fint på reklamen nyss. Det handlade om att ha slät, len och hårfri hud under armarna. Det är skönhet, det är kvinnlighet, det är frihet. Det är år tvåtusenåtta.

Reklamen är en produkt av den värld vi lever i, samtidigt reproducerar den den värld vi lever i genom de budskap den sänder ut. Allt i en härlig reciprocal spiral som knappt förändrats sedan den rörliga bildens uppgång.
Ett budskap som säger att kvinnlighet likställs med det kroppsliga och att det i sin tur är någonting som ständigt kräver förbättring och förändring ("Så här får du brösten du vill ha!"). Frihet och kontroll kopplas till kontrollen över sin egen kropp, en kontroll som går ut på att uppfylla de rätta koderna som är nödvändiga för att passera som en riktig kvinna. Maskulin identitet å andra sidan utvecklas inte i första hand i en process av att tillskansa sig egenskaper och roller. Snarare handlar det om att eliminera behov av samhörighet (såvida det inte handlar om hegemonisk manlighet), intimitet och närhet. Mannen separeras från sin egen sexualitet (mannen är sin kuk, någonting som bland annat tar uttryck i skämt eller klichéer som understryker att könet är någonting utanför mannen, en egen vilja som i bästa fall kan styras av den manliga individen men inte alltid) medan kvinnan är sin kropp och igenom den sexuellt tillgänglig. Alltid öppen för en tredje part att betraktas av, ständigt medveten om sitt yttre och hur det upplevs av män(niskor) omkring oss. Ständigt där som en symbol vars funktion är att bekfräfta mäns status som män inför varandra.

Läste en amerikansk studie av Van Roosmalen som är utförd i år och skräms av det faktum att livet som tonåring som beskrivs är exakt som det livet jag hade som tonåring för 11 år sedan i en liten håla i mellersta Sverige. En ständig balansgång mellan hora-madonna och bekräftelsen från sina vänner och pojkvänner. En ständig jakt efter att uppnå flickvänstatus och därmed klättra i den sociala hierarkin som skolan som institution tillhandahåller. Skolan blir en spelplan för hetersexuella förhållanden där de unga tjejerna i princip alltid förlorar.

Och jag funderar över vilken inverkan det skulle haft på mig och mina vänners syn på vår identitet och sexualitet om vi inte hade tillbringat alla de där åren med att ägna all vår tid åt objekten för vår kärlek, som i bästa fall ägnade oss en blick i korridoren och resterande tid ägnade tid åt sina mopeder, sina vänner, sin ishockey etc. Om inte våra tidigaste tonårsår skulle varit fyllda av olycklig kärlek och orgier av ältande och diskuterande kring huruvida vi fanns överhuvudtaget om vi inte blev bekräftade av vårt kärleksobjekt.