Ensam med ångest som förlamar. Enda sällskapet en katt som skriker konstant, klöser på dörrarna och emellanåt kommer upp i sängen för att bita mig i armen. Apatiskt ensam. Orkar inte ta mig samman och gå utanför dörren i snökaoset. Och göra vad, undrar man. Orka handla. Orka skotta fram bilen. Orka gråta. Vill stänga av telefonhelvetet som ligger som en ständig klåda på nerverna. Ändå ingen som svarar. Och de samtal som kommer fram bidrar enbart med skuld och ångest. Vill ta tusen tabletter nu. Vill inte åka till jobbet imorgon. Tiden rusar och jag åker med som passagerare från meningslösheten till meningslösheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar