Det är bara en sådan där dag

Jag ligger sömnlös ganska ofta, oftast bara någon halvtimme eller timme men man hinner tänka ganska många tankar i ett mörkt rum mitt i natten under den tiden. Drabbas ofta av en slags existentiell ångest där jag har långa monologer med mig själv om vem jag är och varför och hur och vad är det för mening und so weiter.

Jag har existentiell ångest ungefär 1 vecka i månaden, ibland mer ibland mindre, veckan därefter brukar jag mer hamna i djupare svackor där jag är övertygad om att alla avskyr mig och går omkring och känner mig allmänt malplacerad, sedan har jag värk och är allmänt grinig i nästan en vecka och sedan har jag ca en vecka där jag känner mig ganska tillfreds, oftast. Underbara cykel, månad ut och månad in är jag fångad och befinner mig hjälplös i hormoners grepp. Upp och ner, upp och ner.

Och så ligger jag och tänker på vad som är lycka. Är jag lycklig? Hur vet man det? Är människors normaltillstånd lycka och sedan blir man nedstämd ibland eller är man på status quo oftast och så ibland händer det något som lyfter upp en ett tag och man känner sig lycklig? Hur känner människor? Hinner ens människor tänka på sådant här eller är det bara jag? Är det kanske så att man inte är lycklig om man ställer frågan är jag lycklig? Då återkommer jag till en annan tes om att det endast är de som inte reflekterar över livet och som helt enkelt är för blanka och menlösa och ointressanta som kan gå omkring och känna lycka hela tiden? Intressant, medveten och smart= dömd till att vara olycklig?

Fast jag anser mig inte vara så mycket av det sistnämnda, ändå inget lyckorus i sikte. Fast, hur vet man? Hur vet man hur känslor ska kännas ö h t? Jag kan ju inte veta hur andra människor känner när de är ledsna eller glada, det är som att beskriva en färg för en person som varit blind sedan födseln. Hur kan man beskriva gladhet, det finns ju gradskillnader tänker jag. Och så tänker jag att det kanske bara är jag som har en slags upphöjd glorifierad bild av gladhet som härrör från barndomen; tänk 10 år och första dagen på sommarlovet och det är klarblå himmel och strålande sol. Tänk den frihetskänslan och lättheten och den totala lyckan. SÅ tänker jag att det är när man är glad.

Men så kan ju inte människor gå omkring och känna hela tiden? Fast någon gång borde man ju känna så tycker man, eller tog det slut där? Då när man blev äldre och inte var barn längre?
Jag tror det försvann för mig när jag var 12, kanske lite tidigare eller lite senare. Sedan dess har jag nog inte känt så, möjligtvis när jag är härligt berusad lite lagom sådär vid enstaka tillfällen. Är lycka i den formen förbehållen barn? Jag vet inte.
Jag går ju inte omkring och är olycklig hela tiden, men det känns kanske snarare som att jag ligger på mittenlinjen och sedan ibland sjunker ner på minus på y-axeln för att sedan återgå till 0, aldrig att jag får en peak riktigt sådär och om det skulle hända så är den väldigt kortvarig. Jag känner inte ens någon speciell känslostörtning när det händer någonting riktigt bra, jag kommer in på kurser jag sökt, fixat VG på svåra tentor, får lägenhetskontrakt, fixar äntligen körkort etc. Visst jag mår ju inte dåligt och lite upprymd kanske man blir...ett kort tag.

Och så tänker jag på självbild och utveckling och att jag inte kan identifiera mig med mig själv som jag har varit under tidsperioder i mitt liv, jag mår ofta dåligt när jag tänker på mig själv bakåt i tiden ö h t. Jag skulle ofta vilja börja om, radera, börja leva ett nytt jag som startar när jag är 20 år, eller 22 eller 23 eller 24. Kanske blir nästa år bättre? Kommer jag se tillbaka på mig själv om två år och förlika mig med den jag var då - troligtvis inte. Jag kommer ligga på min dödsbädd och se mitt liv i retrospekt och skämmas och vilja ha en omstart. Hur tragiskt är inte det? Hur förlikar sig människor med sig själva?
Det är inte konstigt att jag har svårigheter med att somna.

Idag har de satt upp en stor jävla gran på ett av torgen jag passerade med bussen. Och jag har fått hem sjutton olika reklamkuvert och brev om juklappar med tomtar på. Det är den 15 november. Man kan ju få dödsångest för mindre.