a long term plan

Vad faaan, nu är klockan redan kvart över sex och det känns inte som om jag läst någonting. Jag tror att jag max har läst igenom 40 sidor. So much for good intentions. Det är så mycket annat som pockar på uppmärksamhet i tankeverksamheten, andra saker som känns mer påtagliga än vetorätt, rekvisit och arbetstagarorganisationers tolkningsföreträde. Jag kan inte organisera saker i mitt huvud, i nuläget betyder det att jag sitter med en post-it-lapp framför mig och klottrar ner stödord huller om buller i stil med, budget, toastmaster, tema, k:a, borgl, namn, antal, långbord?, 3-rätters/buffé...och så vidare, samtidigt som jag sparar ner sjutton bilder och länkar och forum i favoriter.
Med tanke på att det tagit ett bra tag för oss att ens bestämma ringar känner jag ett major breakdown i antågande och jag får intala mig mantra i huvudet och visualisera vita glaciärer eller kolsvarta brunnar, såsom jag brukar göra när jag är riktigt bakis och sitter på exempelvis en buss och definitivt inte under några omständigheter får kräkas rätt ut. På tal om bakis ja, det var därför jag tänkte skriva, läste en blogg där en kille skrev om hur emotionell han blev när han var bakfull, allt skal helt borta och nerverna utanpå kroppen. Jag vet inte om det beror på hormoner eller stress men i lördags när jag låg i sängen ensam hemma bakis och jävlig lipade jag nästan konstant hela Rädda Willy 2 (!). Ja, och inga sådana där små tårar i ögonvrån heller utan riktiga hulkande gråtattacker. Och inte bara när det var lite sorgligt heller utan i princip hela filmen igenom. Jeeez. Och jag som inte ens kan fälla en tår knappt då det händer riktigt sorgliga saker i verkligheten.

Och just det. De riktiga ringarna är äntligen beställda. Dessvärre är det 6 veckors leveranstid men det får gå ändå.

Edit: Lyssnar igenom låtar inför framtiden och nu började tårarna rinna igen. Labil är bara förnamnet.