Egentligen är väl livet så mycket mer? Det känns som om allting ses från en sådan snäv horisont med inrutade normer och handlingar och måsten och så ska man på något sätt finna lyckan mellan dessa snäva gränsdragningar. Och medan man gråter sig blodig i sitt lilla dike så finns det kanske egentligen en vidsträckt horisont av möjligheter mitt framför en, bara man sticker upp näsan en halv decimeter. Kanske. Eller så är det en sista ljusstrimma som min hjärna klamrar sig fast vid för att inte släcka ner totalt.
Och jag borde verkligen sluta att sitta framför datorn när jag är full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar