Obsessing

Det känns som om jag håller på att bli lätt utbränd studiemässigt, jag kan inte strukturera upp saker så som jag vill. Det känns som om det jag läser går in genom ena ögat och ut genom andra. Ingenting av det jag säger kommer ut som det ska i min mun. Jag kan sitta och fundera och ha en tanke kring något som verkat vettigt och när det kommer ut blir det bara " öhh, ja och så liksom handlar det ju om hur det reproduceras och liksom upprätthålls och ja...och då tänker jag att det liksom handlar om i vilken bemärkelse som avses...och eh ja, så ja det kan ju vara en social konstruktion eller typ...då finns kanske inte det eller........(lång uppfordrande tystnad).....eh glöm det..." och så sitter jag där med ögon på mig och känner mig lätt efterbliven och dum i huvudet och undrar vad fan jag håller på med. Allting blir bara fel. Och så känns allting meningslöst eftersom ingenting fastnar för jag ackumulerar liksom inte kunskap och det känns som jag lika gärna kan glömma allt teoretiserande och bara återgå till att steka hamburgare och göra baguetter. No expectations.

Och så undrar jag varför jag inte verkar ha uppnått någon slags normal distans till mig själv och utvecklat självinsikt och självförtroende som det känns som jag borde ha vid det här laget. Idag på föreläsningen skulle vi tänka tillbaka på hur vi var när vi var i 15-årsåldern och alla verkade 1. ha svårt att komma ihåg så mycket och 2. tycka att det var kul och roligt på ett litet anekdotiskt vis. Jag blir bara lätt suicidal när jag tänker på mina tonår och jag kommer precis ihåg hur awkward allt var och drabbas av skamkänslor och avsmak. Övningen skulle bland annat gå ut på att reflektera över sig själv nu och då och sätta saker i perspektiv till den forskningen vi läser om. Jag kände bara hallå, jag reflekterar jämt över och obsessar över mig själv och mitt förflutna och min framtid och inte är det speciellt givande eller lärorikt. Jag vill bara lobotomera mig. Ibland känns det som om jag är totalt borderline och allt är upp eller ner och svart eller vitt. Antingen är jag liksom världens bästa eller så är jag totalt misslyckad och hemsk och missanpassad. Just nu känner jag mig som det sistnämnda. Trots det har jag i alla fall förmågan att störa mig på andra. Och det känns ju skönt...på ett kanske, lite, ohälsosamt sätt. Till exempel så stör jag mig på medelålders sexologer/barnmorskor som tror de kan allt och tar upp waay too much samtalstid av föreläsningstiden och störobjekt numero uno; de refererar till sig själva som "tjejer" SAMT drar alla över en kam genom att säga saker som "vi tjejer är ju.." och så fortsätter de ofta med någonting som jag inte alls kan identifiera mig med vilket gör att jag bara vill ställa mig upp och skrika. Det är så ironiskt att det sker på en föreläsning som bland annat handlar om socialkonstruktivism och genusrelativism, hej hurra, jubel och succé...