Onödiga bröllopsbesvär

Jag är febrig och mosig i hjärnan men måste ändå kommentera den här artikeln jag hittade i DN. Magdalena Ribbing skriver å ena sidan att det är vars och ens ensak hur man väljer att fira sitt bröllop "men gästerna ska inte utgöra en tjusig bakgrund till brudparets märkliga drömmar, utan bjuds för att gemensamt med alla övriga fira den glada händelsen. Det innebär att gästerna inte bör åläggas ytterligare utgifter och oväntade krav utöver de som är vanliga i form av eventuellt nytt inköp till klädseln, transport, present".
Här någonstans blir det konstigt. Var och en får bestämma själv men sedan dikterar plötsligt Magdalena villkoren i ordalag som "inte bör". Hon lägger också på lite guilt-by-association genom att indirekt säga att människor som vill ha ett tema-bröllop enbart vill ha med sina gäster för en snygg inramning, inte för deras sällskap.

Vidare skriver hon att "Teman som ger gästerna problem eller rentav ångest för att de måste köpa nya dyra kläder eller kommer fel klädda är grundläggande fel. Dessa helt onödiga påhitt som saknar förankring i den svenska traditionen kan med fördel avskaffas." Här lägger hon in en helt egen värdering och menar att det är onödigt. Samtidigt verkar hon mena att eftersom det inte är en svensk tradition bör man inte göra så. Då undrar jag lite hur hon tänker. Fick man bestämma själv eller inte? Eller är det så att man enbart bör göra såsom svensk tradition påbjuder? Får man inte gifta sig annars då eller enligt Magdalena. Gör man fel då?

Här går hon också tillbaka ett tag i tiden och reflekterar över styggelsen att inte pälsa på sig i kyrkan: "Nutida baraxlade och nästintill barbröstade brudar skulle inte ha passerat i kyrkan för bara ett par decennier sedan - och är i dag otänkbara i flertalet andra kulturers heliga rum. En kyrka är en helgedom och klädseln måste anpassas till detta. Bara axlar och stora urringningar ska döljas av en jacka, bolero, schal eller annat arrangemang i kyrkan. Till festen efteråt kan bruden vara baraxlad om hon vill." Här gör hon också en jämförelse med andra kulturer och framhäver plötsligt utländska ideal till skillnad från svenskheten som innan idealiserats över allt annat.

Jag säger: Magdalena; låt du andra få gifta sig hur dem vill. Jag ger lite benefit of the doubt och tror att vuxna människor som gifter sig med varandra bjuder de människor de vill bjuda på sitt bröllop. Med allra största säkerhet vågar jag också påstå att de känner personerna i fråga eftersom de vill dela sin dag med dem. Således har jag svårt att tänka mig att det uppstår sådana "onödiga bröllopsbesvär" som du ondgör dig så över i din artikel. Om det gör det kanske man ska ta och fundera över om man bjudit rätt personer. Givetvis finns det en gräns. Jag skulle inte be mina gäster komma utklädda till oigenkännelighet och be dem fara över land och rike för att införskaffa en utstyrsel som passar in i mina ramar. Men livet är sällan så svart eller vitt heller. Att referera till svensk sed (?) och bestämma vad som är onödigt eller nödvändigt för andra känns faktiskt en aning förmätet och också, en smula daterat.

Edit: Rolig parantes i sammanhanget är att Magdalena, i en annan artikel, skriver följande: "Men varken svärmor eller någon annan har rätt att kritisera en inbjudan eller arrangemanget kring en fest som de är bjudna till. Uppriktigt sagt ska de hålla klaffen, åtminstone till dess att de ombeds tycka något. Det som svärmor och andra kritiker gör med sitt bråk är att förstöra brudparets dag, och det är oförlåtligt." Det måste vara skönt att leva i en sådan enkel och svartvit värld som Magdalena lever i när hon delar ut råd om vett och etikett till höger och vänster.