Up!

Förkylningen vägrar ge med sig och har nu klättrat ner i lungorna och byggt ett härligt litet kliande näste i strupen. Febern pendlar lite upp och ner och min näsa befinner sig i status quo. Har ändå lyckats ta mig igenom ännu en vecka med massivt pluggande. Trots att jag går upp vid 8-9 varje dag och spenderar hela dagen åt att läsa med undantag för att äta och gå på toa och sedan duscha och sticka till föreläsning så känns det tungrott. Jag hinner inte ens diska eller handla eller ha något socialt umgänge men ändå får jag dåligt samvete för att jag inte pluggar så mycket som jag borde.
Igår, när jag insåg att jag varken hade toapapper, kaffe, mjölk, flingor, schampoo eller diskmedel eller någon mat för den delen, tvingade jag mig själv att handla efter att jag spenderat eftermiddagen på campus. Idag känns det som om någon har spänt fast mina armar i varsin häst och skrämt dem åt varsitt håll. Muskelinflammation de luxe. Så går det när man är ensam och har neglegerat hushållet i ett par veckor; man får släpa sig hem med snoret rinnandes och svetten lackandes med en stor väska full med böcker och tre stora kassar fyllda med tunga matvaror. Resultatet är långt från angenämt.

Idag hade jag tänkt gå upp tidigt och G, som är i GBG, hade tänkt ringa och väcka mig vid 8-tiden. Eftersom han glömde det vaknade jag inte förrän vid halv tio-tiden, vid upptäckten av mina ömma axlar, min kliande hals och igentäppta näsa kände jag bara för att lägga mig ned och dö och när jag bokstavligen började förblöda och kramperna for genom mellangärdet som glödgande knivar beslöt jag mig omgående för att ta en värktablett och försöka fly verkligheten. Så, nu är klockan över 12 och jag har inte ens börjat läsa än. Idag tänkte jag dock strunta i den tunga engelska boken och läsa mer lättillgängliga böcker som "Om konflikter" och "Manlighetens omvandlingar". Ska göra en stoor kanna kaffe nu och sedan krypa ned i sängen med katterna och mina böcker.