Better to burn out than to fade away

När jag faller och livet känns som en stor sten i halsen och består av orklöshet och meningslöshet googlar jag Pär Ström eller andra av hans gelikar. Då brukar min kropp kunna uppbåda någon slags reaktion som får mig att känna att jag lever.

Nästan allt är bättre än likgiltighet.

Kolla in första kommentaren på denna artikel om föräldraledighet till exempel.

Lördagscynism

Jag blir så förbenat trött på att det finns så många idioter. Varför är inte världen full av intelligenta, vältaliga, karismatiska och humoristiska personer med ena foten på jorden och den andra i ideologin? Jag är trött på fulla människor som går i flock och brölar som brunstiga älgtjurar med folkölen i näven, jag är trött på människor som på allvar är så trångsynta att de propagerar för tvångssterilisering och licens för barnaskaffande och jag är så sinnessjukt trött på allt kvinnoförakt samt osanningar som florerar kring begreppet feminism. Nu är tydligen "frugårman" uppe för debatt igen och tas upp som argument för feminismens navelskådande och som ett argument för hur oerhört jämställda vi är här i Sverige som kan fokusera på sådana triviala ting. Att "frugårman" är ett skämt i de flesta feministiska ögon (såvida man inte är särartsfeminist och om man är det kan man lika gärna joina Antifeministiska samfundet vad mig anbelangar) går alla fullständigt förbi.

Dystra framtidsutsikter

Samtidigt som jag läser dystopiska sociologer, som förutspår ett samhälle som präglas av frikoppling från själ och empati, breder finanskrisen ut sig och arbetslösheten flåsar mig i nacken. Som en sista spik i kistan klubbades Ipredlagen igenom idag och därmed är vi på väg in i en framtid som är allt annat än ljus och demokratisk. Ipred och FRA verkar dock indikera att vi inte lever i ett självövervakande och självdisciplinerande samhälle ännu, utan de panoptiska institutionerna lever och frodas i allra högsta grad. Vad mig anbelangar är det som ett val mellan pest eller kolera.