The ice is getting thinner

Knaprar vita värktabletter och låter metallsmakande sörja vandra nerför strupen i hopp om lindring. Geggan landar någonstans långt innanför min spända buk som retsamt hotar att spränga gylfen på mitt enda par användbara jeans. I morse, alldeles innan syndafloden började pulsera nerför låren, önskade jag att jag vore gravid. För det vore ett tacksam anledning till att mitt bukfett expanderat 10E^4 cm i omkrets. Alternativet är nämligen alltför deprimerande. Jag känner mig som en oformlig klump av vitt dödkött, med celluliter som dansar jenka så fort jag behagar röra på mig. Att kalla de äckliga valkarna ovanför höfterna för lovehandles är en omskrivning i klass med att tsunamin i Phuket 2004 var ett litet vågskalp.

Som om mitt självförakt inte vore nog måste jag pallra mig upp ur sängen varje morgon för att cykla till campus och arbeta med projektarbetet, vilket är ett jäkla skämt och representerar allting jag lärt mig avsky i den akademiska världen. APA-manualen är ett dokument gjort av vita, medelklassgubbar som inte varit ute i den riktiga världen på minst 35 år. De sitter där inne i sin bajsbubbla och tror att de har någon reell makt och status; att det faktiskt spelar någon roll om det är mer än 150 ord i abstract eller inte, eller om tabeller har fler än tre vågräta linjer. Allt syftar till syvende och sist enbart till att exkludera människor och framhäva sin egen förträfflighet. Det finns ingen annan rimlig förklaring. Om de ville göra sina artiklar tillgängliga för gemene man, utanförAmerican Psychological Association, utanför sina klubbar för inbördes beundran, skulle de bygga på användarvänlighet. På gränssnitt som underlättar för läsaren. Inte borttagande av innehållsförteckning och tydliga rubriker.
Att projektet sedan ska göras i grupp om fem-sju personer kan göra vem som helst sinnessjuk. Anledningen till detta är förmodligen resursbrist, vilket enbart gör mig mer avogt inställd till universitet jag läser vid. Fristående kurser inom filosofiska fakulteten prioriteras längre ner än valet av papper på klosetterna. De kursansvariga är oftast totalt inkompetenta, examinationerna är värdelösa, föreläsningarna är meningslösa. Det finns ingen kommunikation mellan de ansvariga på institutionen, ej heller något genuint engagemang. Det känns ungefär lika roligt och utmanande att studera som att titta på Keno.

Vidare måste jag åter igen spy galla över tvättstugan. Hur äckligt är det inte med gemensam tvättstuga? Det är en gammal man som bor i andra trappuppgången som inte verkar ha alla hästar hemma, än mindre ha vett att sköta sin hygien. Det känns inte helt fräscht att man ska tvätta sin kläder i samma trumma som han har haft sina svettiga, gamla underkläder i. När jag lade in mina nytvättade lakan i torktumlaren innan luktade det gammal svett och tjära däri och i facket för sköljmedel i tvättmaskinen har det börjat växa en mängd slemmiga alger (?). Hur frånstötande är inte det?

Poupée de cire, poupée de son

Arcade Fire gör en underbar tolkning av Poupée de cire, poupée de son.

it's like a heartbeat, only it isn't

Tittar på teve och hör en melodi som kittlar någonting i det implicita minnet. Pianot; The heart asks pleasure first. Efter att jag sett filmen satt jag på övervåningen i mitt föräldrahem och försökte ta ut den på piano. Spelade om och om igen.
Detta återuppväckta minne ledde till en tanke som slog mig för ett par veckor sedan. Jag satt i en kyrka under uråldriga utsmyckningar och mosaikfönster, det var dags att ta fram psalmboken och gudarna ska veta att det var länge sedan jag höll i en sådan (no pun intended). Då plötsligt slog det mig; jag har glömt bort noter. Jag har glömt bort hur man tar ut melodier enbart genom att följa notraderna från g-klav till da capo. Denna plötsliga insikt ledde till nästa konstaterande; jag har förmodligen glömt hur man spelar flöjt också. Jag försökte visualisera noterna, de silvriga klaffarna, min fingersättning - men förgäves. Min hjärna har, under alla de år som min flöjt legat i garderoben, beslutat sig för att prioritera andra saker att systematisera och lagra. Efter att ha suttit och lyssnat på Pianot om och om igen och låtit nostalgin skölja över mig tog jag mina nycklar och stegade upp på vinden för att leta efter min gamla notpärm. Efter att ha bläddrat igenom gamla akvareller, skolkataloger och oljepaletter hittade jag så småningom en medfaren blå sak med djurklistermärken all over. Smakfullt. Bläddrade snabbt igenom alla noter på jakt efter igenkänning utan resultat, de sade mig ingenting, de hånade mig i sin obegriplighet. Men jag tänkte inte låta mig nedslås. Jag satte ihop flöjten och lät fingrarna chansa hej vilt på första bästa låt; Visa vid vindens ängar. Till min förvåning verkade mitt minne ha internaliserats i mina fingrar och sakta men säkert vandrade de längs med flöjten och skapade toner som visserligen lät halvfalska och orena men likväl rätt. Lyckligt bläddrade jag igenom pärmen och spelade låt efter låt för katterna och G. Mina grannar kan skatta sig lyckliga som har mig som granne. Nästa steg är att börja jobba med att friska upp kunskaperna på fiol och piano. Mina grannar kan säkert knappt bärga sig.

my manic and I

Kisses

fem dagar, tio rader

Blodfyllda alkoholådror löper över solbränd hud,
dansar över neondränkt golv,
cykeltrampar fort genom natten,
med trumhinnorna basvibrerande av M83
och munnen full av humle

Lungor andas fort vid försening till campus,
sömnsvullna ögon rör sig,
likt forfarande de vore kvar i REM,
illamåendet sänker sig över bålen i PMS-dimma
när jag spelar bort ytterligare en hand i hold'em.

Spelar bort mer pengar på poker, dricker Bacardi mitt i natten, gör tabubelagda saker i morgondimma, översätter "stress, appraisal and coping" till B-uppsatsen, sover för lite eller för mycket, går upp i vikt, angstar över dålig ekonomi, angstar över statistiktenta, angstar över brist på framtidsplaner och jobb. Allt är som vanligt.
Förutom att mina tankar mer och mer tas upp av min ekonomi. Eller snarare bristen på en. Detta leder i sin tur till att jag helt ofrivilligt häver ut mig sarkastiga och gnälliga kommentarer om denna så fort tillfälle ges. Happy company.
Jag tar med bryggkaffe i termos istället för att köpa kaffe på uni, jag cyklar 1 ½ mil istället för att åka buss, jag har i skrivande stund sparat in 1403:- på att inte röka, jag har menskopp och har så haft i 3 år, gud vet hur mycket jag sparat på att inte köpa äckliga mensskydd, jag tar med lunchlåda till uni...jag köper i princip aldrig kläder och jag äter oftast bara middag och den är oftast bestående av vatten, pulvermos och ketchup eller pasta. Ändå har jag inga pengar. Njet. Nada. Noll. Det känns...en aning trist att ha 800:- efter att räkningarna är betalda. Som ska räcka till mat, katterna och nödvändig hygien. Det går liksom inte. Samtidigt så har individer i Afghanistan inte ens sett en dator, människor drunknar i Burma, folk svälter och avrättas i stora delar av världen och äger knappt ens kläder på kroppen. Så, jag antar att mitt lidande inte står sig i konkurrensen. Dessvärre vinner aldrig rationaliteten.