Jag vet inte när det var jag tittade in här sist. Den längsta kreativa torkan jag haft någonsin skulle jag nog tro att det är. Men jag kikar in för att notera att jag lever.
Sommaren är här med stapplande steg. Även om man väl skulle önska att man skulle kunna göra sig av med vinterjackan och vantarna snart. Jag har fått ett jobb. Vilket känns konstigt på alla sätt och vis. Det är otydligt och suddigt i kanterna och jag känner mig allt som oftast som en praolev från klass 8. Särskilt när jag får frågan om jag just har slutat skolan. Då får jag andas tyst inombords och räkna till tolv. Det är ett jobb till och med augusti. Just nu är det lite oklart vad jag gör, men jag håller modet uppe och är tacksam för varje timme jag kan plita ner på timrapporten.
På ekonomifronten är det fortfarande som vanligt. Vacklandes på avgrundens kant. Men vi klarar oss. Räknar varor och skriver listor. Försöker att inte bli ledsna över allt man inte har råd med. Som till exempel Arcade Fire i Dalhalla. Eller mindre saker. Som att slänga ner en vitlöksbaguett i vagnen. Eller de ekologiska äggen. Eller yoghurten. Försöker att inte ha dåligt samvete över pengar som lånas eller saker vi bjuds på.
Samtidigt som stressen och ångesten över den ständigt dåliga ekonomin ligger som en våt filt över tillvaron kan jag inte låta bli att tänka på att det är i-landsbekymmer och att vi ändå har allt vi behöver och mer därtill. I mitt ideella arbete möter jag människor som lever under helt andra omständigheter. Som kommer från en tillvaro som är så olik min att de lika gärna kunde komma från en annan planet. Det är lätt att glömma bort det. Aldrig blir intersektionalitet och normkritik så tydlig och så viktig som när man ställer dessa parallella världar mot varandra. Läser bloggar om loppisfynd, champagnefester och picknick med lyxmat i Humlegården. Om märkeskläder och inredningsdetaljer. En uppvisning i originalitet som i ett vidare perspektiv inte visar sig vara speciellt originellt när man tittar på blogg-klustren uppe i övre medelklassgräddan. Alla fina flickor, med vackra pojkar, i vintageklänningar och högklackade Marc Jacobs-skor, som har utstuderade maskeradfester och röker inomhus med cigarettmunstycken i sekelskifteslägenheter i Stockholm. De lever livet, tänker man. Och man tänker att 'ojojoj vad jag skulle vilja ha pengarna att köpa dessa fina saker att omge mig med', vad jag skulle vilja ha dessa fina lägenheter med högt i tak och unika teakbyråer. Att resa till Paris eller Berlin över en långweekend bara för att dricka vin på en balkong med utsikt över Paris, för att sedan gå ut på indiesvartklubb och dansa tills solen går upp. Då glömmer man bort allt som man faktiskt har. Hur oändligt priviligerad man är ändå. Trots komplex, vacklande självförtroende, arbetslöshet och tvivel på kompetens. I kontrast till de verkligheter jag möter hos de människor jag jobbar med ideellt ter sig dock ovanstående beskrivna tillvaro nästintill som ett magstarkt skämt. Och jag funderar på hur svårt det är att överbrygga klyftor. Vad har en 20 årig-någonting kvinna i Stockholm som äter gåslever till middag och utsökta macarons som efterrätt varje dag gemensamt med en kvinna som är uppvuxen i en hederskultur? Som är präglad både kulturellt och socialt av detta trots att uppväxten sker lång från ursprungslandet. Som tvingas in i arrangerade äktenskap där våld är en del av vardagen. Jag ställer ibland dessa kvinnors levnadsöden i kontrast till de fina bilderna på flickr och de liv som får ses glimtas i de otaliga bloggarna som skriker ut ett ganska världsfrånvänt leverne. Och det är inget fel med det. Egentligen. Lyckligt förunnade är de som som har vant sig vid en tillvaro där man inte ens behöver reflektera över de mest basala sakerna i sin tillvaro. Där man kan njuta och unna sig saker, där man har turen och glädjen att ha funnit vänner att ha roligt tillsammans med. Där man kan gå ut på röda mattan i sina nya högklackade MJ-skor och gå på SATC-premiär för att fortsätta ut i den ljumma Stockholmsnatten och shotta absinth i en etagevåning någonstans.
Men ändå. Ibland kan det vara bra för själen att få perspektiv på saker och ting. Och det är nyttigt för mig att landa ibland. För jag blir lätt uppslukad över allt jag inte har. I en vardag när det är damm och katthår överallt, där disken står och möglar i vasken, där kylskåpet ekar tomt, där kläderna ligger urtvättade och ihopknöcklade i en hög i garderoben, där det är kattspya på varje matta och det luktar kattkiss i sovrummet. Då är det lätt att längta bort till en bröllopsfest som den här, eller till en parisresa. Och det är okej. Men jag funderar också på den stora majoritet av kvinnor som inte lever så här, och då blir jag ändå tacksam. Tacksam för att jag har världens roligaste, snällaste och bästa man. Som jag kan kommunicera med utan att säga ett ord. Som skrattar åt samma sjuka saker. Som har exakt samma värdegrund som jag. Som jag kan ut och dansa med hela natten lång. Som gör soppa till mig när jag är bakfull. Som jag kan vara mig själv med fullt ut och som gör att allt ändå känns lite bättre och mer genomförbart. Tacksam för att jag har vänner och två små odjur jag kallar katter, tacksam för att vi har en egen lägenhet mitt i stan, tacksam för att jag har min utbildning och att jag har framtiden för mig. Hur svårt det än kan kännas ibland.
När jag vill lägga mig ner på golvet och gråta över inbillad bortgjordhet brukar jag lyssna på underbara Zooey Deschanel och M. Ward som får avsluta det här inlägget av totalt oredigerat svammel:
